Teori vs praktik | Therese Krupa

Det här med att någon börjar gråta när man lämnar rummet:

I teorin: gulligt och väldigt smickrande

I praktiken : lätt krävande och tämligen begränsande

Låt oss applicera det på en normal 'vuxensituation': Jobbmötet är avklarat och jag reser mig från stolen. Kollegan tittar på mig med lite oroad blick. Jag stegar mot dörren och så fort jag satt ena foten utanför konferensrummet börjar kollegan lipa, tröstlöst och hjärtskärande. Med ett maniskt stort leende visar jag mig i dörröppningen igen, sjunger eventuellt en liten trudelutt, och kollegan ser genast belåten ut. Försiktigt tar jag några kliv bort varpå gråtandet drar igång igen. Och så fortsätter det. Om och om igen tills dess att kollegan vuxit upp och passerat den kritiska fasen, cirka en månad senare.