Stökiga killar och skötsamma tjejer

And so it begins. Mira har inte ens fyllt 7 år och redan är det så påtagligt i hennes tillvaro: killarna stökar och bökar, tjejerna ordnar och styr upp.

Snart ett år in i nollan är könsskillnaderna ett faktum. I Miras förskoleklass är det dessutom en rätt obalanserad fördelning med en klart större majoritet av killar i klassen. "Ah", tänkte jag när jag såg klasslistan, "det blir toppen, det här!".

Och visst har det varit toppen på många sätt. Framförallt det att Mira stormtrivs överlag (med reservation för de i hennes värld evighetslånga arbetspassen när alternativet att hoppa hopprep finns alldeles utanför fönsterrutan). Men en sak är återkommande när vi pratar med såväl Mira som hennes lärare: grabbarna stökar, bökar och tar resurser. Tjejerna trängs undan och får lägga delar av sin energi på att styra upp och anpassa sig efter killarna.

Var och varannan dag berättar Mira om killar som bryter reglerna i stort som smått. Hur hon måste förhålla sig till när killkompisarna hon går i par med inte håller sig i matledet (de tar en promenad till matsalen), när de inte räcker upp handen, när de inte lyssnar, när de bråkar och så vidare i all oändlighet.

En dag när jag kom till skolan hade lärarna satt upp en lapp på ett av aktivitetsrummen där det stod att enbart tjejerna fick vara där. Det väckte reaktioner från olika håll, men syftet var att frigöra utrymme för tjejerna som annars inte kan vara där på sina villkor när ett dussin grabbar härjar loss hänsynslöst. Tråkig åtgärd, absolut, men vad är alternativen?

Och jag vet inte riktigt hur man ska angripa problemet. Kanske är det så att skolmodellen är svårhanterlig för småkillar med energi för ett helt kustförband? Kanske är det en mognadsfråga där tjejerna har ett biologiskt försprång? Eller är det socialt konstruerat? Möjligen en kombination.

Jag varken kan eller vill sticka ut hakan och säga att jag minsann kommer att uppfostra Morris och Kasper på ett sätt så att de inte kommer att härja loss, för jag har ingen aning om hur det är att ha en grabb i skolåldern. De kanske blir precis lika buffliga och högljudda, i synnerhet i grupp. Min upplevelse av Miras killkompisars föräldrar är spontant att de är superschyssta och vettiga (nu har jag bara träffat de flesta på föräldramöten o.d.) så ingen som helst skugga över dem.

När jag pratade med Miras lärare häromveckan på utvecklingssamtalet vittnade hon trött om att det är en del tjafs. Och rena otrevligheter från somliga (killar). Och den respektlösheten gör mig fan galen. Med egna erfarenheter från en katolsk privatskola (!) är att tjabba emot en lärare lika otänkbart som att Polen skulle vinna Eurovision (visst, den otroligt konservativa skolgången hade givetvis andra brister TACK FÖR PRESTATIONSÅNGESTEN BTW (ok ett passivt-aggressivt sidospår)).

Men vad matt man blir. Mira ska ju inte behöva rätta någon killkompis in i ledet. Hon ska inte behöva placeras bredvid någon grabb i klassrummet som en lugnande åtgärd. Lika lite som någon av hennes tjejkompisar ska behöva lägga sin kraft på det.

Vad säger era erfarenheter om det här? Har det blivit bättre högre upp i åldrarna? Pls share.

De här resurserna kan läggas på betydligt bättre grejer