Snälla bebisar och avundsjuka

När vi fick Mira för drygt fyra år sen hade jag i ärlighetens namn knappt varit i närkontakt med bebisar med undantag för min brorson som jag träffade redan på BB.

Jag visste alltså inte riktigt vad som väntade, men hade köpt det folk yrade om med hull och hår: bebisar bara sover och äter och är allmänt lyckobringande och fantastiska.

Och så kom Mira och kaoset och koliken var ett faktum. You know the story.

Knappt tre år senare var det dags för rond två. Morris landade och historien upprepade sig. Kolik, skrik och panik. You know the story .

Så, sett till egna erfarenheter är spädbarn något vansinnigt krävande och prövande på alla plan. I stort sett noll mys de första åtta-tolv veckorna. Så, det har på sätt och vis varit svårt att förstå att det faktiskt finns exemplar som inte är små vrålande kroppshyddor som bor på ens egen kropp. Det känns lite som enhörningar och vättar och....[insert valfritt sagoväsen].

Men, nu har jag sett det nära håll inte bara EN utan TVÅ gånger. Två av mina närmaste kompisar har fått riktiga mönsterbebbar. Alltså filmstjärnebebisar. De 1. sover 2. äter 3. bajsar 4. sover 5. jollrar lite 6. sover 7. äter 8. sover 9. somnar själv och sover 10. sover 11. skriker inte. PÅ RIKTIGT! JAG SVÄR! Det är O.T.R.O.L.I.G.T!

Nu är jag en stark motståndare till att använda adjektiv som rubriken här antyder i just detta sammanhang - "snälla" bebisar låter ju ärligt talat rubbat - det skulle ju innebära att det finns dumma/elaka diton och det känns ju skevt. Men, låt oss kalla dem okrävande och herrejävlarjaggåravpåmittenvadkrävande.

Och kommer det sig som så att man har fått "utmaningar" i form av två herrejävlarjaggåravpåmittenvadkrävande så är det med förundran och - wait for it - avund, som jag ser på dessa älskvärda små ljus till avkommor.

Jag vet att det är ocharmigt med avund. Det är ju till och med en freaking dödssynd om man är lite religiöst lagd. Men det är frosseri också och jag drog just i mig en halv påse Riesen, så jag har tabbat mig på flera punkter redan ändå.

Mina kompisar vittnar alltså om saker jag aldrig har upplevt - inte ens i närheten. Att inte omges av bebisskrik en stor del av all vaken tid. Att överväga att väcka genpoolen efter fem timmar för att amma. Att rulla runt med en barnvagn utan hysteriska protester. Att kunna lägga ifrån sig sin spädis utan att hen vaknar. Att ha så mycket ledig tid på dagarna att man funderar på vad man ska göra. Att alltså kunna bajsa, duscha, måla naglarna, läsa tidningen, instagramma, äta lunch und so weiter.

Nu, med drygt ett års distans kan jag garva åt det och förundras över vilket sabla lotteri det är. Och trots att jag unnar mina vänner all världens tur och välgång är det fortfarande en sorg över att inte ha fått uppleva en mysig och hyfsat harmonisk bebistid.