Småbarnsrelaterade krämpor

Efter cirka 486 nätter av samsovning börjar min kropp ta lite stryk, märker jag. Sedan igår har jag känt mig lätt stelopererad från skulderbladen upp till skallen och jag kan vrida huvudet till klockan 14 ungefär.

Den främsta (enda) anledningen till denna fysiska chansering är vår gudomliga skapelse som i perioder vill sova klistrad intill oss. Alltså klistrad . Gulligt? Ja. Ergonomiskt? Inte överhuvudtaget.

När jag ligger där i mörkret och ska skeda en ringlande Mira då ställs jag inför tja, vissa fysiologiska utmaningar. Efter bök och stök intar jag en onaturlig pose som påminner om en sån där uppritad kontur av ett offer vid en brottsplats. När Mira slocknat till tonerna av Sov du lilla videung ligger jag själv och räknar får till förbannelse samtidigt som jag funderar på Gina Ford-metoden såhär ett år försent.

Den undre armens hand är inkilad mellan låren och förlorar snart all blodcirkulation. Den andra armen vilar på min snarkande sängkompis (Mira, inte Johan), men jag vill ju inte tynga ner den lilla kroppen alltför mycket och ligger därför och tränar axelmuskulaturen statiskt, helt ofrivilligt. När vänsterhanden är helt bortdomnad och har lämnat perfekta handavtryck på insidorna av låren försöker jag kränga armen ovanför huvudet på Mira, men den får inte plats på grund av sänggaveln som är i vägen.

När mjölksyran blir övermäktig i den övre armen försöker jag vila den längs med kroppen i en fullkomligt onormal position. Lägger den andra armen jämte som en lelös zombie vilket leder till att resten av kroppen liksom välter. Försöker vika in vänsterarmen under kudden och kilar in handen i örngottet genom en böjning i handleden som det inte står om i anatomiböckerna.

Tillslut, när jag väl har hittat en dräglig sovställning rullar korven runt ett halvt varv och lägger sig tillrätta med fötterna på min hals och jag får inleda ett omfattande ompositioneringsjobb. Igen.

Men, vad gör man inte för att please the crowd (Mira) och upprättahålla någon form av nattefrid? Idag sjöng jag även på allmän plats igen, något jag upprepade gånger förbjudit mig själv att göra.