Slukad av sekten | Therese Krupa

En av årets största aha-upplevelser för mig är i alla fall upptäckten av Pixars film Bilar , som Malte nu tittar på om och om igen. Jag har ju förstått att det måste vara nåt speciellt med den där rullen eftersom omvärlden fullkomligt kryllar av prylar kring den. Leksaker, handdukar, lakan, lampor, ryggsäckar, kläder, badskum, möbler, länder, solsystem... ja eller nästan i alla fall. En merchandise exekuterad av Egyptens gräshoppor, hur som helst.

Men jag hajjar grejen nu.

Det finns med all säkerhet några fucking indierullar av och med ekologiska lergubbar eller nån japansk tentakel-dito som är mer intellektuellt stimulerande för både barn och vuxna. Det gör det säkert.

Men det skiter jag i. För jag är kär i den här oemotståndliga charmen med Bilar . Jag är kär i att man berättar om saker som urbanisering och avfolkningsbygd längs Route 66 utan att göra politik av det, jag är kär i detaljrikedomen, jag är kär i Bärgarn's hartänder och villkorslösa godhet. Jag är kär i Maltes skratt när Fiaten Luigi välter (svimmar).

Jag har blivit värvad av Disneysekten - med glädje. Manga kan vänta.