Skyll på något annat | Therese Krupa

Något som har slagit mig sen jag blev mamma är att det verkar finnas en oerhört stark koppling mellan moderskap och skuld. I forum, bloggar och på mammaträffar uttrycker mammor oro över upplevd otillräcklighet och oförmåga. ”Min bebis sover inte hela nätterna, vad gör jag för fel?”. ”Mitt barn vill inte äta fisk, vad gör jag för fel?”. ”Min bebis hår växer så långsamt – vad gör jag för fel?”

Rätta mig gärna, men är det inte en rätt kvinnlig problematik? Jag har inga direkta belägg, men jag har svårt att tro att de med snopp i samma utsträckning gör samma omedelbara koppling mellan sin bebis beteende och sin egen oförmåga. Istället tror jag att många pappor på ett sunt, och lagom krasst sätt konstaterar: ”Grannarnas unge sover sex timmar i sträck, det gör inte vår. Jaha. Jag tycker att Apornas planet är välgjord men det gör varken min fru eller någon annan jag känner. Som bekant är alla olika, även ungar”.

Självklart ska man tänka till och göra sitt bästa för att skapa bra förutsättningar för att saker ska funka. Men vid någon punkt måste man väl ändå se utanför sig själv och tänka att ”okej, det funkar inte – tough shit, men jag har gjort vad jag kan”. Inte klanka ner på sig själv och sitt inbillade usla moderskap.

För om man nu ska tillskriva sig själv skulden för det som inte funkar, då måste man i rimlighetens namn ge sig själv cred för alla de saker som faktiskt funkar. Ler och skrattar din bebis? High five, du har gjort din unge glad. Är hon nyfiken? Grattis, du har väckt hennes intresse och entusiasm. Gillar han att stirra på tyget i er soffa? Schysst val av sofföverdrag - det är exemplariskt moderskap, det. Gillar han att åka vagn? Bada? Äta välling? Rulla runt? Visst är det att dra det långt, men det gör man ju även när man skuldbelägger sig för saker som ligger bortom det man kan påverka.

Jag vet inte hur det kommer sig, men jag är rätt bra på att rationalisera bort mina skuldkänslor när det kommer till Mira och hennes (o)vanor. Och nej, jag är ingen ignorant dåre som vägrar inse vikten av mina egna insatser och ständigt hänvisar till yttre omständigheter. Men ibland måste man vända på steken och se det hela utifrån för en liten stund. Det bästa råd jag någonsin fått är att man ska behandla sig själv som sin bästa kompis. Tänk efter - är man inte lite väl taskig mot sig själv ibland? För hur många av er skulle klanka ner på en annan mamma som grubblar över hennes barns dåliga aptit med ett fördömande ”Ojoj, risigt moderskap, det hör jag det. Du är helt klart personligt ansvarig för den sviktande matlusten. Du gör fel, fel, fel.” Mer troligt är att man uppmuntrande skulle säga att det förmodligen beror på att hon/han inte är sugen på riktig mat än, men att det med största sannolikhet kommer (få är de människor över 5 år som drar i sig fiskmos eller köttpuré till lunch. Ja, med undantag av bloggaren Kissie , då).

Nä, ibland tror jag att det kan göra gott att skylla på något annat än sig själv. Så give yourself a break och lägg skulden på Juholt eller BP nästa gång din bebis vägrar rödspättan.