Skärmpaus, minsann! | Therese Krupa

Vecka 11 2019 kommer att bli historisk på så vis att det blir en skärmfri vecka i familjen Krupa Syllners liv.

Och, nej, är ni galna, klart vi inte fimpar mobilerna helt. Jeez. Men, under familjetid vecka 11 kommer mobilerna att användas restriktivt (vad detta innebär är inte helt spikat än, heh) men det stora i denna SATSNING (well...) är alltså: noll sekunder iPad. NOLL.

Detta på förekommen anledning - ni känner ju till Minecraftmisären ? Det har gått upp och ner sen dess men det mest slående i det hela, utöver hur beroendeframkallande spel är, är vår tids enorma tillgänglighet, och vad det gör med oss och vår förmåga att välja och framförallt, hänge oss till något. Mira är inte riktigt lika pundig som Morris, men hon slentrian- och tristesskollar en del vilket bara känns så....passivt.

OBS igen! Gud, det finns så många sidor av detta. Jag är verkligen inte en skärmmotståndare per se, det finns så himla mycket bra, vettigt, kreativt och stimulerande att ta del av. Och jag förstår att de, precis som vi vuxna, bara vill zona ut och slökolla på nåt efter en intensiv förskole-/skoldag. Men den sopiga aspekten är ju passiviseringen, som att de (i alla fall våra barn) liksom glömmer bort allt annat som faktiskt finns att pyssla med. Vi får verkligen veva igång maskineriet (ibland med hjälp av lite uppbubblande vrede) för att få dem att rita/bygga/klättra/pyssla/dansa/whatevva.

Men åter till tillgängligheten. Och där är vi vuxna och våra barn precis lika hopplösa. På samma sätt som vi flipprar bland ett enormt utbud hos streamingtjänsterna (japp, vi har alltså Netflix, Viaplay och HBO Nordic hemma) - väljer en serie, ger den ett avsnitt eller max två, innan vi jagar vidare efter något annat som kan ge oss en mer omedelbar tillfredsställelse. Vi har fler påbörjade serier än intorkade makaroner i mattan (och det konsumeras mycket makaroner i detta hushåll, I'm telling you).

Klart att man då inte kan förvänta sig att barnen ska fixa det bättre? När Morris scrollar runt i AppStore och hittar en miljard olika spel, känns det ofta som att han liksom samlar på spel, snarare än att faktiskt vilja spela dem? Han vill hela tiden hitta ett nytt, utan att egentligen har spelat de han har. Suget efter att hitta nyare, bättre, coolare, trumfar viljan att dyka djupare, lära sig mer och bli bättre (och visst, nu ska vi inte glömma att han trots allt inte har fyllt fem än). Och han kom på sig själv för ett tag sen när han spelade Minecraft och hittade in i butiken där man bland annat köpa olika världar. Nästan i desperation gapade han:

-MEN KAN DE SOM JOBBAR MED MINECRAFT SLUTA GÖRA VÄRLDAR SÅ JAG INTE BLIR SUGEN PÅ ATT KÖPA VÄRLDARNA!

Så sjukt gulligt OCH insiktsfullt av den lilla aggressiva gamern.

Och jag förstår ju att det blir svårhanterligt för en 4,5-åring. Och jag förstår också att den som kan och bör hantera detta är - moi (en återkommande grej i föräldraskapet, det där). Och Johan såklart (underförstått). Vi har kommit överens om att han får köpa en ny värld i månaden – en överenskommelse som i vissa stunder är mycket väl godkänd, för att i andra, lite mer stormiga ögonblick utgör en anledning till att det meterhöga gossebarnet ska flytta hemifrån med omedelbar verkan.

En annan grej som gör hela skärmsituationen knepig, är vår ombytliga inställning. Jag läste bara någon blänkare på Facebook, minns inte avsändaren, om just föräldrars tveeggade förhållningssätt till skärmar. När de avlastar en situation - säg, om kompisar är över och man vill ha lite lugn och ro för att kunna prata (hyfsat) ostört – då är iPaden hyllad och självklar, medan den andra stunder, när vi vuxna helt enkelt inte tycker att den fyller en (för oss) viktig funktion, är något vi dömer ut och ifrågasätter. Återigen - klart att det inte blir lätt för barnen?

Hursomhelst, nu provar vi med en skärmfri vecka och ser hur det känns efter det. Lovar att återkomma med rapport om de LIVSOMVÄLVANDE RESULTATEN.

Sätter ribban lite lagom högt.

Barnen kan, istället för att förlusta sig med iPaden, till exempel städa.