Selektivt minne | Therese Krupa

I slutet av min graviditet, de sista 4-5 veckorna, var jag rätt småless på det i övrigt välsignade tillståndet. Humöret var stundtals åskigare än de kvavaste högsommardagarna och bättre blev det väl inte när bebisen inte ploppade på utlovad leveransdag. Tiden kröp fram i ultrarapid. -Passa på och njut, det är ju så mysigt med magen, kvittrade kompisar som själva varit gravida. Jag nickade och log svagt och tänkte i mitt stilla sinne - exakt vad är det jag ska njuta av just nu? Är det: 1. den tilltagande foglossningen 2. den allt kortare stubinen 3. halsbrännan 4. den allt otympligare magen eller 5. sömnsvårigheterna? Jag frågade inte utan högg istället in på ännu en bulle och njöt av den i stället.

Jag kan ju bara tala för mig, men hade inte typ 7 månaders graviditet varit lagom? De sista veckorna var jag bara krampaktigt nyfiken på den lilla minimänniskan och tyckte att den gott kunde åla ut. Och jag måste ändå säga att jag hade en rätt behaglig gravidetet på det hela taget, väldigt förskonad från värre krämpor och besvär. Ändå lovade jag mig där och då att jag minsann inte skulle romantisera hur det är att vara på smällen.

I söndags var jag på barnkalas. En gammal klasskompis strålade med sin mage i vädret - bara 3 veckor innan D-day. Och likförbannat var jag där, strök med handen över hennes mage och pep förtjust: -Men åh, du är så fin! Och det är ju så mysigt med magen. Och 3 veckor går så fort.

Amen vafan.