Pannan mot handfatet | Therese Krupa

När jag var hyfsat nyanställd på mitt (och Tessans) nuvarande jobb satt jag en dag med en kollega i ett kundmöte. Rookie som jag var försökte jag att verkligen välja min ord, hänga med i terminologin och säga så intelligenta saker som möjligt, när det blev min tur.

Min kollega tittade på mig med en tom blick när jag drog mina repliker och jag tänkte att fanåhelvete, jag är lika inkompetent som jag känner mig. Fuck.

Nu några år senare pratade jag och kollegan om just det mötet. Han mindes det också. Han berättade att han vid just den tiden gick igenom småbarnsårens crescendo; trots, tidspress, kaskadspyor, kvällstrassel och noll sömn - för att nämna lite.

– När det var som värst brukade jag stänga in mig på toaletten mellan mötena, sätta mig på toalocket och luta pannan mot handfatet för att paniksova ett par minuter, berättade han.

Så när han tittade på mig med idisslande ko-blicken då på mötet berodde det alltså på att han inte sovit sen slaget vid Poltava, inte på vad jag sa eller inte sa.

Numera garvar vi åt detta och drar uttrycket "pannan mot handfatet" när vi hälsar godmorgon efter en jävlig natt. Då vet man.

Ta med dig den här lilla historien och minns den när du känner dig som Årets Våp. Personen du pratar med kanske bara har småbarn.