På hemmaplan igen! | Therese Krupa

Ja, hörni. Tre månader försvann lika kvickt som om de voro mandelkubb på en pensionärsträff. Nu sitter jag här i soffan igen, lätt vemodig över den tid som flytt...(ok ok ok, möjligen melodramatiskt i överkant men för effektens skull).

Resan har varit sanslöst bra. Eller jag tror det? Just nu är det som att hjärnan har kopplat bort de senaste tre månaderna och fokuserar på att få tillvaron här hemma att snurra igen. För det känns - bisarrt nog - som att vi inte har varit borta. Trots att vi bara för exakt en vecka sen satt hos några kompisar i Johannesburg och käkade lasagne. Det tog typ en kvart på hemmaplan innan man bara: jahopp, och nurå?

Jag tror, utan att ha något som helst vetenskapligt stöd, att det är för många intryck för min tärda hjärna att hantera, så istället för att bubbla på med solvarma minnesbilder i tid och otid, mobiliserar den sin kapacitet till att jag ska komma ihåg att det minsann är ett BVC-besök imorrn kl 10.00 och att Mira ska ha med sig överdragsbrallor till skolan. Det gäller ju att hushålla med sitt kognitiva kapital (det borde vi ju även ha tänkt på beträffande vårt ekonomiska kapital på resan men #yolo HEJ LYXFÄLLAN!)

Hemmet ser ut som ett halvlänsat buffébord och jag plockar och river och röjer och rensar. Känslan av åstadkommande är noll steg framåt och tre steg bakåt så möjligen borde jag byta taktik men vem orkar tänka nytt när man har hemkomstblues.

Vältrar mig i vemod och svenskt smågodis (HAALLELLUJA) ett tag till.

PS. Om det är något reserelaterat ni undrar över eller vill att jag redogör i detalj för (t.ex. hur man bokar biljetter med en månads felmarginal) så är det bara att hojta!

Lugnt och sansat som vanligt