Optimist, javisst! | Therese Krupa

Här bredvid mig sitter Mira och slickar av smöret på sin polarkaka. Och vad gör jag, kan man undra. Jo, jag vabbar.

Ja, ni läste rätt, jag vabbar. Det här med den 12 och 28 november var alltså en våt dröm. Typ som att man skulle få en sittplats i tunnelbanan varje morgon i rusningstrafiken. Nu tog det istället totalt 30 timmar på dagis för att Mira skulle dra på sig någon godbit ur bakteriefloran.

Men den lilla vilden är vid rätt gott mod. En rutinerad kollega drog till med ett teori - istället för någon aggressiv bacill kanske det istället är fråga om - och håll i hatten nu - tänder! Shocking, jag vet. Fortfarande, 15 månader efter att moderkakan lossnat, tänkte jag inte ens tanken. Men gör jag en snabbanalys av gårdagkvällen där blöjbytena skedde i takt med reklaminslagen på tv och lillsnorpan var allmänt hängig med lätt feber, så är det ju en klart kvalificerad gissning.

Hur som helst - VAB-premiären är härmed avklarad. Grattis till oss.