Om att längta efter måndagsmöten och paper jam

Måndag - fredag, helgfria veckor.

Jag bär med mig Malte till köket. Jag bär med mig Malte till badrummet. Jag bär honom lite överallt, när han tycker att han inte kryper fort nog och mamma försvunnit för långt, typ ända ut i hallen.

För lämnar jag hans synfält utlöses en rikskris med tjut och stora tårar. Det leder bara till en stressad moder och kanske även en hätsk och bitter barndomsskildring i framtiden, därför får han följa med till vart och ett av våra tre rum när jag rör mig genom dem en vanlig dag. (Vi har alltså inte öppen planlösning. Det hade löst en del.)

Blöja på, tröja på. Byxorna? Hänger på tork i badrummet, just ja. Bär in honom dit, plockar ner brallorna, bär till soffan, klär på. Ser mig om efter strumporna. Lyfter upp, letar. Plockar, packar. Värmer välling. Matar honom, borstar mina tänder. Overallen som måste träs på under sång, klang och jubel, annars krisas det igen. Mössan, var är den? Lyfter ner, lyfter upp. Lyfter ner, lyfter upp. Klär på mig själv (tror jag), slänger in lite saker under vagnen. Kommer så småningom utanför dörren. Lördag, eller kanske söndag.

Maltes pappa klär på honom. - Kan du hämta en blöja? - Visst. - Har du sett hans mössa? Åh, kan du fixa lite välling? Kan du packa några leksaker? Kan du...

Det är klart man hjälps åt om man kan. Och jag säger inte att han är sämre än jag, han kan ju omöjligt vara fena på detta, än. Det jag säger är att jag ibland faktiskt längtar omåttligt mycket till skiftbytet i sommar.