När maten inte tystar någons mun. Nånsin.

Familjefrid och matro känns mest som teoretiska begrepp nuförtiden. Har NÅGON empiriskt underlag som styrker att de existerar även i praktiken?

Här sitter jag med ett glas vin i handen och ett stycke bebis i knät och reflekterar över denna söndag som vi överlevt allihop. För vissa stunder är ju typ överlevnad det som utgör ribban. Varken mer eller mindre. Vad nu mindre skulle innebära, heh.

Mors hand, vinet och mr Klister

Vid middagen samlades truppen efter vad som kändes som en dag med 48% skäll, 12% skarpa förmaningar, 8% tandgnissling, 2% andning i fyrkant, 260% konflikthantering, 370% försoning och 17% mys.

En konstruktiv grej som faktiskt inledde middagen var att vi enades om att vi nu kör veckovis bordsplacering. Jag är en hett eftertraktad bordskamrat som föranleder tjafs VARJE gång det vankas mat. Hittills har vi löst det genom att Mira och Morris suttit bredvid varann, men nu när de knappt gör annat än att tjabba, bestämde vi att det var dags för en rockad. Så nu inleddes en mamma-Morris-vecka, som kommer att följas av en mamma-Mira-vecka. Jag känner mig som självaste Kung Salomo efter mitt pedagogiska tilltag.

Som en del av försoningsandelen försökte mor (alltså jag) initiera en dialog kring hur vi kan få tillvaron trivsammare och mindre skällig. Mira tolkade frågan på sitt sätt och kom med mycket konkreta åtgärdsförslag:

-Vi kan släcka några lampor, till exempel den i taket. Så kan vi tända flera ljus och äta kokosbollar och säga skämt och så.

Vi hyllade Miras idéer och passade på att fråga om hon kunde dra något skämt. Efter en stunds eftertanke fick hon något finurligt över ansiktet.

-Jag bor i den där lampan, sa hon och pekade på lampan bakom mig och Morris varpå vi vänder oss om.

-JAG SKÄMTADE, ropade hon sen triumferande och vi andra garvade.

Sen frågade vi Morris om han kunde något skämt. Det kunde han såklart men förblev sen tyst.

-Vill du berätta skämtet, Morris? frågade jag.

-SKÄMT! vrålade Morris till svar, väldigt nöjd med uppgiften.

Undrar om grannarna nere på gården också uppskattade skämtet, funderade jag stillsamt. Mina trumhinnor såg inte riktigt det roliga i det hela, men de är å andra sidan två rätt torra jävlar.

Sen fortsatte Morris sin standup Håkan Hellström-style och snodde skamlöst Miras skämt genom att säga att han bodde i lägenhetens alla olika lampor, för att sen förklara att det var skämt, alltihop. Mira blev såklart upprörd över de upphovsrättsliga övertrampen och bad Morris sluta. Vilket han naturligtvis inte gjorde.

För att styra av det hela frågade jag om inte Johan hade något skämt på lager. Detta medan jag själv krampaktigt försökte komma på en vits av något som helst slag. Men icke. Helt blankt. Alltså jag kunde på riktigt inte komma på en (1) enda rolig sak att säga. Inte en Bellmanvits, inte en Norgehistoria.

Johan krystade sen fram något som var så tråkigt att jag inte ens kan minnas vad det var, men jag började iallafall frustskratta över hur sinnessjukt tråkiga vi skulle ha framstått om nån hade varit en fluga på vår spikhålsfyllda vägg.

Sen avrundades måltiden med att Morris välte ut sitt fulla vattenglas inte en, utan två gånger. Det kan ha sagts några efterkloka, passivt aggressiva ord också, men sen tackade iallafall alla för maten med löften om ökad trevnad framöver. Jag lovar att rapportera eventuella framsteg.