Mortons neurom - operation avklarad!

Så kom då den dagen då den förbannade nerven i foten (även kallat Mortons neurom) skulle elimineras medelst operation. Och den dagen var alltså i tisdags.

Men innan jag går in på själva lösningen, låt mig då ge er lite bakgrundsinformation:

Efter att jag burit runt på Morris i magen under 2013 och 2014 märkte jag att vänsterfoten började göra ont. Först trodde jag att jag hade typ en sten i skon för det gjorde sjukt ont under själva trampdynan när jag satte i foten i marken, på ett väldigt avgränsat ställe. Samtidigt, strålade smärtan ut som satan i tårna, närmare bestämt i långtån och ringtån (möjligen inte de helt korrekta termerna här, men ni fattar, right?). En väldigt omedelbar, liksom blixtrande känsla. Jag kände inte av det i varje steg, och efter ett tag insåg jag att det uppstod oftare i vissa typer av skor. Löparskor med bred läst var det som funkade allra bäst och jag spenderade således sommaren (mmm...så svalt) i sådana.

Efter att ha nämnt detta för Katarina Woxnerud (japp, samma fantastiska Woxnerud som ligger bakom appen Mammamage och Hela Kvinnans Klinik ) dirigerade hon mig till David Felhendler, sjukgymnast (också en fantastisk sådan) på Löparakuten i Stockholm.

Efter ett besök hos honom konstaterade han att det var Mortons neurom och att det sannolikt hade uppstått pga viktökningen en graviditet innebär, i kombination med mina låga fotvalv (jamen okej låt oss kalla det plattfot) och relaxinutsöndringen som under graviditet gör alla ligament och ledband lite mjukare och sladdrigare.

David justerade det som kunde justeras i mina små fossingar och ordinerade sedan fotträning som jag i ärlighetens namn varit ungefär lika bra på som knipövningarna. Alltså halvbra alternativt rätt kass.

Så i höstas ruttnade jag på eländet och gick till min husläkare som fixade en remiss till en magnetröntgen av foten. Och visst var nerven förtjockad och inflammerad och operation föreslogs som lösning.

På grund av högtryck kunde inte vårdgarantin hållas men jag blev då erbjuden operation på ett annat ställe än planerat och i tisdags begav jag mig till Sophiahemmets artroklinik. Blev nostalgisk när jag vandrade runt på sjukhusområdet då mitt senaste besök där var vid förlossning av samma gossebarn som bidragit till nervhaveriet.

Jag var möjligen mer nervös inför denna operation än för förlossningen. Jag har alltså aldrig opererat någonting förut och kände mig lika stursk som Nasse när jag klev in genom dörrarna.

Jag vet inte vad som händer med mig när jag är i kontakt med vården, men jag blir omedelbart så oerhört ynklig och vill börja gråta så fort någon säger ett vänligt ord. Lex Hemorrojdundersökningen .

Efter en liten stund i väntrummet blev jag uppropad och klev in på avdelningen. Efter ett klädbyte fick jag slå mig ner i väntan på att ortopeden skulle sätta bedövningen. Med en behaglig vilopuls på cirka 195 försökte jag yogaandas (varför skulle jag kunna det nu?) och tänka att det här blir nog toppen.

Precis när jag har lugnat mig lite blir jag inkallad i rummet och pulsen skenar igen. ÄR JAG FEM ÅR ELLER VAD ÄR DET FRÅGAN OM????

Ortopeden hälsar och undrar om jag är nervös (det kan nog ha lyst igenom lite grann) varpå jag nickar. Efter det känns det som att han gör allt för att få mig på bättre humör. Alltså VILKEN pärla, jag måste ha dragit vinstlotten och fått Stockholms skönaste ortoped (om det nu råkar vara någon som känner en ortoped som heter Per Lindblom kan ni ju hälsa honom det). Han pratar musik och Game of Thrones och Malou Efter tio . När han lägger bedövningen som på riktigt gör svinont håller jag på att sparka honom i ansiktet (OBS ej avsiktligt, jag kan icke rå för mina aggressiva reflexer) men han fortsätter att surra om Led Zeppelin och Dire Straits och förklarar att han förstår att han numera är på min shitlist pga detta smärtsamma sprutande.

Sen får jag ligga och vänta medan bedövningen verkar. Under tiden ska Per in och göra en likadan operation som jag ska snart genomgå och han undrar om jag vill välja musik åt honom. Det vågar jag icke pga vill inte orsaka kaos genom att t.ex. säga att han ska lyssna på Westlife eller Marcus & Martinus. Så, han drar på nån gubbrock i operationssalen och kliver in.

Efter en halvtimme är foten helt väck och det blir min tur. Jag stapplar in i operationssalen och tar plats på britsen medan sköterskorna fixar och roddar och trixar. Efter en stund kliver Per in i salen och insisterar på att visa en rolig Samsungreklam på sin telefon , sen konstaterar han att det förvisso är tisdag, men att han ändå tänker dra på en fredagslåt och snart dånar The Cure's Friday I'm in love inne i salen.

I'm in love med hela operationsteamet och när Per, parallellt med att plocka ut nerver och ärrvävnad ur min fot, kör någon form av musikquiz, tänker jag att en operation förmodligen inte kan bli mer trivsam än såhär. Det hela toppas när José Gonzalez fantastiska låt Stay alive strömmar ut genom Bosehögtalaren som står placerad på någon form av....medicinsk apparatur. Samma låt som Johan spelade under förlossningen med Morris på samma sjukhus, fem år tidigare.

Efter 20-30 minuter är operationen klar och jag andas ut. Per verkar nöjd, men konstaterar att jag måste ha gått med eländet ett tag. Det hade bildats lite ärrvävnad på nerven vilket gjorde det lite klurigare, men att det ändå hade gått fint alltihop.

Två dygn senare ligger jag nu med foten i högläge i soffan och mular morfintabletter. Det är bättre idag än igår, men det gör ändå rätt jevvla ont (vilket inte är så konstigt när de har skurit upp foten och plockat ut...diverse vävnad). Jag hade nog samma (naiva) inställning till operationen som till förlossningen - så fort det är över ska smärtan vara väck. Man borde ju veta bättre vid det här laget.

Ni är många som har hört av sig med misstankar om att ni själva har Mortons neurom, andra som har gjort samma operation som jag. Berätta gärna mer i kommentarsfältet så skapar vi vår egen kunskaps- och erfarenhetsbank här! Lovar att återkomma framöver med hur det känns i fossingen! Till dess hänger jag exakt här: