Mortons neurom - 8 månader efter operation

Ugh, jag skäms nästan för att jag inte har följt upp operationen innan - det är så många som har hört av sig och frågat om status, men nu, NU, ska jag berätta hur läget är.

Och läget med foten är rätt bra!

Ja, ja jag ska utveckla. Så, för 8 månader sen opererade jag bort den inflammerade nerven (Mortons neurom) som hade hunnit få lite ärrbildning vilket enligt ortopeden tydde på att jag dragit runt med böket ett tag.

Veckan efter operationen var inte särskilt rolig. Vi kan sammanfatta det med att det gjorde satansont. Men, jag utrustades med effektiva smärtstillare som jag knaprade dygnet runt i en vecka vilket gjorde det hela hanterbart.

Efter den akuta fasen följde ett par veckor med foten i en sån där ortopedsko men jag hade supersvårt att belasta den och tog hjälp av en (1) krycka som jag harvade fram med (jag borde såhär i efterhand fixat ett komplett par kryckor - den jag använde hade jag kvar från en gammal stukningsincident).

Men precis som det är med minnet sitter jag här med en version i huvudet som hela tiden vill redogöra för det hela med "att det var ju inte så farligt ändå!". Och nej, det var ju inget katastrofläge, men att få så pass begränsad rörlighet under ganska många veckor med ganska många barn med ganska hög energinivå var GANSKA JOBBIGT ÄNDÅ. De första veckorna var helt okej i just det avseendet, men sen började jag ruttna på att inte kunna gå längre sträckor och att överhuvudtaget röra mig fritt. Men då ska man ju komma ihåg att jag är en hyfsat otålig person också.

Hursomhelst. En tid efter operationen, efter att jag hade börjat gå normalt, kändes det som att jag gick som på en liten vätskefylld kudde under foten. När ortopeden ringde för att följa upp det hela delgav jag min känsla varpå han förklarade att det var en vanlig del av läkningen - sannolikt en liten blödning på insidan som kroppen skulle hantera. Vilket den gjorde. Och under ett par månader efter det bodde jag i mina högt älskade Adidas Yung I - en bred och dämpad speaker.

Och foten idag då? Ljusår bättre. Jag har fortfarande en liten, liten strålande känning, men ingenting smärtsamt och absolut inte den där skarpa, blixtrande smärtan som jag upplevde förut. Det lilla som är kvar känns mycket mer avgränsat.

Men. Jag har ju Mortons neurom även i den andra foten så planen är att operera den också här framöver. Och det kan ni alltså tolka som att jag rekommenderar operation om man dras med samma besvär! Gör det! Jag vet att fler har hört av sig kring farhågor som florerar på nätet - när jag bollade dem med ortopeden tog han det med ro och menade på att det är en av de vanligaste ingreppen de gör och att de allra flesta får väldigt goda effekter.

En följd av ingreppet är att man tappar lite känsel i två av tårna, men det är ingenting man tänker på eller känner av förutom när man pillar på tårna och känslan ungefär är som när foten har somnat (fast alltså bara i de två tårna). Det påverkar inte balansen heller.

Jag kan såklart inte gå i god för att en operation alltid är en lösning, det kan ju bara en läkare/ortoped avgöra. Men, mina upplevelser hittills har varit klart mer positiva än det jag hade läst på nätet innan. Så med dessa bevingade ord uppmuntrar jag dig som dras med stöket att kontakta läkaren och be om remiss för att iallafall se om operation kan vara en lösning för dig med! LYCKA TILL!