Misofoni – (extrem) känslighet mot vissa ljud

SMACKARU' SÅ SMÄLLER DET!

Har jag (Tessan) lust att vråla till alla som, tja, smackar. Och sörplar.

Mitt vanligtvis rätt sansade jag går all batshit crazy när någon har den otroligt dåliga smaken av avge ljud när hen äter eller dricker.

Och jag inser, i relation till andra, att min reaktion är något starkare än vad som bör anses som normalt, heh. Jag blir så djävulskt irriterad att jag vill slå sönder luften och alla atomer.

Tuggar en person tuggummi på tunnelbanan med lite väl stor entusiasm är jag beredd att byta bort mitt högt värderade säte i morgonrusningen. En sörplande kollega leder till att jag i vredesmod trycker in hörlurar långt in i hörselgångarna, redo att hellre lyssna på ljudet från en röjsåg eller dragracing istället.

På mitt förra jobb hade jag en kollega som notoriskt sörplade kaffe. En i övrigt helt störtskön kollega. När jag såg hen komma vandrande med sin kaffekopp och slå sig ner ett par bord bort från mig tappade jag koncentration och arbetsmoral i ett nafs. Hundra procent fokus på min kaffesörplande antagonist. I ögonvrån såg jag hur kaffekoppen närmade sig munnen och i takt med att kaffet sörplades in i hens munhåla, gnisslade jag ner mina tänder. Konstruktivt - nej, högst nödvändigt - ja.

De som smaskar när de äter godis, eller storfavoriten banansmaskande - ni vet det där kletiga smacket när bananjäveln fastnar i gommen? Åh herregud, jag blir aggressiv bara att att skriva om vansinnesdåden. Japp, så charmig är jag.

Och det här heh, tillståndet kallas alltså misofoni . Hat mot (vissa specifika) ljud. Min brorsa har samma sak, men mot andra typer av ljud så vi kan förenas i vår ilska.

I mitt fall blir jag lack, sen går det över. Men de som lider av det i dess värsta form kan få riktigt starka reaktioner, till och med ångest. On the flip side så hävdar vissa att det kan finnas kopplingar mellan känslighet mot ljud och kreativ genialitet. Solklar koppling, säger jag.

Så. Finns det några andra aggressiva ljudhatande genier out there?