Med olika förutsättningar

Tack vare att en av våra bloggläsare tipsade om en sajt om " fussy babies ", det vill säga barn som är lite extra krävande periodvis (tusen miljoner tack Sofia!), slog det mig också att var sjutton finns motsvarande information på svenska? Varför pratas det inte om barns olikheter på samma vis i Sverige (förutom i forum på till exempel Familjeliv.se) och varför finns det massor av amerikanska och engelska böcker i ämnet men ingen på vårt språk? (Vad jag har hittat i alla fall.) Mer info om olikheter och hur man kan tackla dem borde väl göra livet lättare för många föräldrar, kan man tycka.

Varför i hela friden är det så stor skillnad på amerikansk och svensk föräldramedia över lag? Vi är ju alla människor, tänker jag. Jag frågade en av våra kollegor, en tvåbarnsmamma med rötterna i USA. Så här skriver hon:

Fick frågan nyligen varför det är sån skillnad på rättframhet i amerikansk 'föräldramedia' jämfört med svensk. Det var en riktig tankeställare eftersom jag är född och uppvuxen i USA men har bott i Sverige i 15 år och blev svensk medborgare strax innan mitt första barn föddes. Konstigt nog känner jag mig ofta mera svensk än amerikansk. Men min amerikanskhet mår bra... speciellt som förälder.

Detta upptäckte jag kort efter min andra son föddes. Någon månad efter han föddes kom koliken som ett brev på posten och jag verkade inte kunna göra honom nöjd hur jag än gjorde, samtidigt som jag kämpade med att tillfredställa första sonens (som var knappt 2 år) minst lika viktiga behov. Och så skulle huset vara skinande rent, alla skulle få hälsosam hemlagad mat och man själv skulle var fräsch som en ros, fast det var fullt normalt att vara trött.

Att bebben verkade vara tröstlös var också något helt normalt som skulle bara gå över med tiden och man skulle sova när barnet sov. Som om man inte försökte göra just det. Och ingen här verkade ta mig på allvar för sömnlöshet och att vara lite deppig var också helt normalt och att räkna med så länge barnet verkade må bra. Vilket han gjorde så klart för på honom fokuserade jag all den lilla energi jag hade. Allså skulle man inte förvänta sig något stöd. Ingen pratade om detta och man kunde inte läsa om andras svårigheter heller i den fina svenska föräldramedian.

Till slut kom stödet från mina amerikanska kompisar, Oprah samt en observant förskolelärare som en dag bara tittade på mig och förstod att något inte stämde.

Men tacka vet jag Oprah! Hon hade Brooke Shields som gäst och hon pratade ut om sin depression efter förlossningen. Först då slog det mig att det kanske inte var helt ok att må så dåligt som jag gjorde. Jag började leta stöd och svar i amerikanska tidningar och medier. Jag fick svar att det fanns andra som inte accepterade att det var normalt att må dåligt som nybliven mamma. Amerikanskan i mig började ställa högre krav på andra och snart hittade jag folk som lyssnade på allvar och jag kunde prata ut om hur jag mådde och äntligen kunde sänka kraven på mig själv.

Mycket riktigt växte koliken bort. Men jag var ett vrak tills jag började ta antidepressiva och gick i samtalsterapi. Jag slutade amma och började hitta en ny balans som person och mamma.

Men varför... Varför sådan tysthet kring moderskapets mörkare sidor i Sverge? Och vad är skillnaden i den amerikanska inställningen till föräldraskap jämfört med den svenska? Jag har några amatöranalytiska gissningar.

Jag undrar om inte det är för att det i Sverige anses ofint att prata öppet om problem. Visst sägs det att tala är silver och tiga är guld här? I USA har man en ganska öppen kultur där det är vanligt att folk pratar om problem och hur de ska lösas. Att amerikaner föds med 'selfhelp' böcker och tvprogram som belyser alla slags saker och problem som ska fixas. Att amerikaner är vana att fixa saker själv och därför tar gärna lärdomar av andra. Att de vägrar acceptera att ett problem ska vara normalt. Amerikaner kan själv och söker öppet svar som hjälper sig hjälpa sig själva. I Sverige får man hjälp från experter. Medier här tillhör inte denna kategori.

Eller kan det vara så att svenskar anser att barn är "felfria" och därför ska man som föräldrar bara acceptera allt som normalt och inte klaga? Att barnens "fel" är egentligen förälderns fel därför ska föräldern ändra sitt förhållningssätt till barnet. Medan i USA anser man att ibland är det barnet som ska ändra och anpassa sig? (Obs, detta gäller lite äldre barn.)

Eller är det ännu enklare än så? I USA finns det 314 miljoner människor och Sverige 9,5 miljoner. Vilket innebär att sannolikheten att det finns en rättfram öppen diskussion i media kring föräldraskap bara så himla mycket större än vad det är i Sverige. Kanske det.

Som sagt, vi har inga svar. Vi hoppas bara på att den rättframma öppenheten ska ta över här också snart.

Keep calm Raise hell and carry on.