”Man är så sårbar när man precis har blivit förälder”

Helena Askén gick igenom förlossningsdepressioner med alla sina tre barn. I nya boken Moderslycka: vart tog glädjen vägen? berättar hon om hur det var att försöka ta hand om nya små liv när hon själv knappt ville leva. Så här vill hon hjälpa andra.

Hej Helena, du är veckans peppmamma! Eftersom du har vänt dina sorgeår till något positivt och läkande genom din bok vill vi såklart ha med dig här! Och självklart diggar vi dig lite extra för ditt råd: ”Undvik att träffa personer som kommer med käcka tillrop och överöser dig med kommentarer om hur fantaaastiskt härligt det är med en bebis.” Haha!

Vet du varför du fick depressioner efter dina förlossningar? – Jag tror att det är en kombination av att jag kanske har en biologisk sårbarhet för depression i kombination med att jag är väldigt känslig för hormonella svängningar. Dessutom har jag alltid haft ett stort sömnbehov och lätt blivit nedstämd av att inte få sova. Att ställa höga krav på sig själv som förälder och så en amning som inte fungerade gjorde nog också att jag hamnade i en ond cirkel.

Hear, hear. Varför tror du att du var så ”envis” med att amma även andra och tredje gången, trots att det verkade få dig att må sämre psykiskt? – Jag tror jag hade en väldigt tydlig bild av att jag skulle amma, bära mina barn i sjal och så vidare. Jag ville vara den där jordnära mamman som födde så naturligt som möjligt och ammade sitt barn till trygghet. Med första barnet var både jag och min man inställda på att vi ville jag ge vårt barn ”det bästa”. Det var så mycket snack om bröstmjölk, viktiga antikroppar och närhet. Jag var helt oförberedd på att det kunde göra så ont! Och hur jag inte alls kände mig trygg! Men jag kämpade envist vidare, eftersom alla sa att det kunde ta tid innan amningen kom igång.

– Med andra barnet tänkte jag att nu blir det nog annorlunda, ”nu är jag ju van och rutinerad”. Men så upptäckte jag att det var lika svårt andra gången. På något märkligt sätt handlade det nog mycket om att jag ville bevisa någonting för mig själv. Att jag dög. Att jag kunde prestera. Jag hade också så mycket bröstmjölk och kände väl att det skulle vara sånt slöseri om den inte användes. Jag hörde överallt att man skulle vara glad och tacksam över att man hade gott om mjölk.

– Med tredje barnet bestämde jag mig redan under graviditeten att jag inte skulle amma. I efterhand kan jag känna mig lite ledsen över att jag kämpade i motvind så länge. Jag hade behövt att någon sade: ”Nu struntar vi i amningen, du är en jättebra mamma och ditt barn får precis all närhet det behöver”. Man är så sårbar när man precis blivit förälder.

Hade hjälpen från vården utvecklats något från barn nr 1 till barn nr 3? – Med första barnet saknades hjälpen. Trots att jag fyllde i ett skattningsformulär för depression och fick höga poäng, var det ingen som fångade upp mig på BVC. Jag lyckades rida ut min depression med stöd av min familj och mina vänner. När min dotter var åtta månader började jag äntligen må bra igen.

– Med andra barnet var jag mer observant och sökte aktivt själv hjälp. Hade jag inte gjort det, tror jag ingen hade upptäckt hur jag mådde.

– Med tredje barnet var det min man och min mamma som konstaterade att jag behövde söka hjälp. Alla gånger jag sökt hjälp har jag fått ett bra bemötande av vården. Men jag tänker ofta på alla de föräldrar som inte orkar/vågar söka hjälp. Det saknas fortfarande rutiner inom vården för att fånga upp föräldrar som mår dåligt.

Så här i efterhand, hade dina vänner/mammagrupp/kollegor etcetera kunnat ana att nåt var fel? – Jag tror att det var svårt att utifrån se hur jag mådde. Jag var aktiv och social trots att jag egentligen inte orkade. Det var hemma som jag släppte fram hur jag egentligen kände. Men det var till och med svårt för min närmsta omgivning att riktigt förstå.

Borde de ha lagt sig i mer? – Det är alltid bra att folk lägger sig i, frågar hur man mår. Ofta ligger fokus mycket på barnet, exempelvis på BVC. Det hade varit bra om någon istället frågat hur jag som mamma mådde.

Hur vet man om man är deprimerad eller ”bara” lite låg på grund av det nya livet och hormonomställningarna? – Det är jättesvårt att veta. Med första barnet förstod jag inte hur dåligt jag mådde utan trodde det var normalt, jag hade ju ingenting att jämföra med! Men känner man sig mer ledsen än glad om dagarna eller om man har svårt att känna kärlek för sitt barn, eller att man oroar sig för hur sjutton man ska klara av nästa timma kan det röra sig om en depression.

När ska man söka hjälp, tycker du? – Den så kallade ”babybluesen”, med många tårar och känslosvall som drabbar de flesta nyförlösta närmsta dygnen är helt normal. Men om det inte går över utan fortsätter bör man söka hjälp.

– Det kan också vara så att man först mår bra men att depressionen börjar smyga sig på. En förlossningsdepression kan komma under barnets hela första levnadsår. Har man tankar på att skada sig själv eller sitt barn bör man söka hjälp omedelbart. Att sitta ensam hemma med kanske ”förbjudna” tankar och tårar i ögonen och undra varför man ens skaffade barn ska ingen behöva göra. Det finns hjälp att få!

Hur blev du frisk? – Det var en process som tog tid. Jag försökte ta mig ut varje dag och gå, hur ledsen och trött jag än var. Jag pratade jättemycket med min man och mina vänner. Jag skrev dagbok för att få rätsida på mina tankar. Jag gick i samtal under ganska lång tid efteråt, vilket hjälpte mycket.

– Jag åt också antidepressiv medicin under en period vilket hjälpte mig att få näsan över vattenytan och orka fortsätta kämpa. Och så tillät jag mig att gråta, vara besviken, arg och frustrerad. Att acceptera har nog varit det svåraste av allt. Jag tror att man blir frisk först när man accepterat sitt tillstånd och att det saker inte blev som man hade tänkt sig. Det är svårt, men det går.

Hur föddes tanken på att skriva en bok om dina upplevelser? – Idén kom då jag låg inlagd på en psykiatrisk avdelning. Jag tog dit datorn och började med att sammanställa mina dagboksanteckningar för att försöka förstå hur det hade blivit som det blivit. Det var skönt att få sätta ord på sina känslor och inte bara sitta och grubbla. Efter hand började jag inse att mina ord kanske skulle kunna hjälpa någon annan som mådde dåligt.

Finns det nånting positivt med en förlossningsdepression? – Ja, flera saker. Jag har lärt känna mig själv på ett nytt sätt. Mina barn har en väldigt djup och nära relation med sin pappa, eftersom det var han som mestadels tog hand om dem den första tiden då jag mådde dåligt. Våra barn har verkligen fått två jämställda föräldrar och då menar jag inte enbart det praktiska.

– Jag har mycket erfarenhet att använda mig av i mitt arbete som sjuksköterska. Det är numera mycket få saker som kan göra mig rädd eller oroad. Jag har fått ett mycket mer avslappnat förhållningssätt till livet och perspektiv på saker och ting. Jag är inte rädd för att må dåligt. Jag har skrivit en bok som jag vet redan har hjälpt många människor.

Kan du skratta åt det idag eller är det fortfarande känsligt? – Nja, skratta åt det gör jag nog inte. Men det är heller inte känsligt för mig, jag är helt klar med den perioden av mitt liv. Det är en historia jag bär med mig och självklart kan jag ibland bli sorgsen över att det skulle hända mig. Samtidigt hade jag inte varit den jag är idag annars. Jag känner mig inte ”drabbad” utan ser det som att alla människor har vi våra utmaningar i livet. Detta var mitt livs största utmaning och lärdom.

Vad har boken fått för reaktioner? – Den har fått en fantastisk respons! Den används idag som diskussionsmaterial bland många barnmorskor och barnsjuksköterskor och enheter inom psykiatrin har uppmärksammat den. De flesta tidningar inom vård vad gäller kvinnor och barns hälsa har skrivit jättefina recensioner.

– Jag har blivit kontaktad av flera mammor som varit så tacksamma över att jag delat med mig av det som hänt mig. Vissa har till och med tackat mig för att ha räddat deras liv.

Förutom din bok, har du någon annan tröst du vill ge föräldrar som mår dåligt just nu? – Det går över! Det gör det, fast det känns som en omöjlighet. Känn inte ytterligare skuld för att ditt barn ska ta skada. Att man är deprimerad är inte detsamma som att kärleken inte finns. Kärleken kommer tillbaka!

Helena Askén Ålder: 39. Familj: Man och tre barn (10, 8 och 5 år). Bor: I Stockholm. Vad jag gör när jag inte skriver: Läser, tränar, bakar bröd, fotograferar och försöker hinna umgås med vänner som liksom jag själv har minimalt med tid. :-) Pepptips: Du klarar det. Försök komma ihåg att den här perioden varar inte för evigt! Snart kan du blicka tillbaka på den här tiden, med ett barn som ler mot dig då det tar sina första steg! Du är den bästa föräldern för just ditt barn. Kan du få ett par timmar för dig själv, ta chansen och gör precis just det du brukar tycka är roligt. Träna, lyssna på musik, läs en bok, träffa en vän, shoppa? Träffa bara människor som du kan vara dig själv med.

Moderslycka: vart tog glädjen vägen? ges ut av Pocketförlaget.