Mamma Hyde | Therese Krupa

Precis som min dotter har jag också en Dr Jekyll och Mr Hyde-personlighet , har det visat sig. Miras svängningar inträffar med någon månads mellanrum och håller i sig ett par veckor (=utvecklingssprång a k a fashelveten). Mina skiften sker lite mer frekvent, närmare bestämt dagligen. När dag övergår till natt förvandlas min rätt sansade person till en rabiat dåre med inverterad stubin. Jamen okej, jag är inte 100 % blid och vän dagtid, men mitt nattliga jag är cirka 4000 % värre.

Mira som verkar ha gått all in i språng #7, vaknar i snitt var tjugonde minut och gråter, vevar, fäktar och klänger. Spillrorna av mitt vanliga jag tröstar, bär, sjunger, vyssjar och kramar. Däremellan ägnar sig mamma Hyde åt vredesyttringar. Hon svär, klampar med fötterna, rycker argt i täcken och kuddar, muttrar skällsord och repeterar uppmaningar i huvudet riktade mot Miras snarkande pappa som minsann ska avhandlas kommande morgon. Lampor tänds med en ilsken bitchslap på strömbrytaren, mikroungsluckan smälls igen brutalt, käkar pressas samman och tänder nöts ner - hela rörelsemönstret andas snedtänd tjacktomte med svåra aggressionsproblem.

Under dessa nattliga sessioner skulle jag utan att blinka byta bort vårens barnbidrag + en dagisplats + d-dropparna + Miras pappa mot min fix, det vill säga ett par timmars ostörd sömn. Hittills har jag inte fått något sådant erbjudande vilket kanske är bra. Det skulle sannolikt kännas svårt att förklara och försvara dagen därpå när mamma Hyde chillar bak i hjärnbarken någonstans.

Hursomhelst, när natten blivit dag (vänta, vilken låt är den raden ifrån?) och jag väcks av gurgel och tjut från min lilla avkomma vaknar jag mild och leende som självaste jungfru Maria. Harangen som jag övat in under natten är utbytt mot älskvärda ord som 'godmorgon' och 'finns det kaffe?' och jag torkar välvilligt undan utspillt vällingpulver och plockar upp bajsblöjor som missat papperskorgen.

Men, som man brukar säga - omväxling förnöjer. Eller nåt.