Livspusslet – berätta, HUR bär ni er åt?

Nu sitter man här igen, september breder ut sig likt höstblåsor på ett förskolebarn, och vi försöker trolla ihop tillvaron. För det känns fanimej som magi emellanåt. Häromdagen när jag pratade med någon (hade mitt närminne varit högpresterande hade jag eventuellt kommit ihåg vem jag faktiskt konverserade med?) om det omtalande livspusslet konstaterade hon att det där satans pusslet inte ens håller som en liknelse. Det är en miljard felsågade bitar på en pusselyta som rymmer typ 32 bitar. Pussel, schmussel. En ekvation med för många okända variabler, skulle jag snarare säga.

End of rant.

Jag vill inte på något sätt få det att framstå som att en en- eller tvåbarnstillvaro var lätt att få ihop, för det var det inte. Jeesus, startade ju bloggen på grund av det kaos EN bebis kunde skapa. Men nu, med tre kids känns det som att i alla fall vi måste tänka till och ta ett nytt grepp om tillvaron. I alla fall om man vill att den ska vara något sånär värdig och kvalitativ.

För det känns inte värdigt att jäkta genom livet på detta vis, att hela tiden ha så små marginaler att spela med. Varje gång jag springer till tunnelbanan blir jag lite själsligt urholkad (vsg för drama).

Ofta blir resultatet, i alla fall för mig, halvhjärtat. Eller ja, konkreta resultat kanske det inte alltid handlar om, mer upplevelsen av saker. Närvaron spretar, saker pockar på, jag påbörjar men hinner eller orkar inte avsluta. Allt måste prioriteras och allt som oftast är det lustfyllda saker som faller bort till förmån för praktikaliteter och vardaglig…maintenance. Och då ska tilläggas att det oftast ser ut såhär hemma hos oss, så ribban är inte jättehögt lagd.

För första gången i mitt liv (tror jag?) försöker jag se på, och angripa tillvaron något mer strukturerat (tro mig, det ligger inte för mig). Det här är de områden jag tänker att jag ska försöka styra upp i någon grad, ej i någon rankad ordning dock (obs, när jag skriver "jag" menar jag såklart Johan inkluderad):

Städning Matlagning Träning Sociala aktiviteter Johan, alltså romance, tête-a- tête, love stuff Städningen – livets träsk, alla kategorier. Så otroligt eftersatt hemma på grund av 1. Röriga föräldrar, i synnerhet mor 2. Extremt röriga och röjiga ungar med noll medfött ordningssinne 3. Väljs med lätthet bort till förmån för ptja…precis allt annat. Därför överväger jag nu att prova att ta in städhjälp för att se hur mycket hallelujakänsla det kan bidra med. Kompisar bedyrar sin kärlek till vardagsavlastningen och givet min okärlek till städningen är jag villig att i alla fall testa. Har ni några tips så hojta! Har koll på vissa etablerade firmor, typ Hemfrid och Hjälp hemma men har ni andra prisvärda, kvalitativa alternativ är jag all ears (och ja, jag vet att det kan finnas ideologiska betänkligheter kring städhjälp och jag känner även själv en viss skavighet till att behöva ta hjälp med något som man "borde" fixa, men ja…nu känns det som att tillvaron kräver all avlastning den kan få.)

Matlagningen – inte heller min favoritgren. Eller egentligen kan jag tycka att det är kul när man 1. har tid 2. inte behöver handla. Heh. För inte allt för länge sen provade vi färdig matkasse från Middagsfrid , en flexitariankasse, minsann. Sen fattar jag inte vad som hände, men helt plötsligt insåg vi att vi var bjudna på middag någon kväll den veckan, ytterligare en kväll var enbart 40% av familjen hemma men ja, resterande två middagar lagade vi.

Vi har även gjort några semiambitiösa ryck då vi gjort veckomatsedel och sen klickat hem rubbet från Mathem baserat på menyn. LJUVLIGT att inte behöva tänka eller spontanhandla bland 4000 människor kl 17:22 en tisdag, blodsockerlåg och nervklen. Känslan efteråt var precis som efter sex – varför gör vi inte det här oftare? Meeen sen faller det på att vi inte kan mobilisera ork att komponera matsedlar i förväg. Ambitionen nu är i alla fall att fortsätta handla mat på nätet pga OVERKLIGT härligt när det ringer på dörren och välfyllda matkassar helt plötsligt står i ens hall, men jag tänker att vi ska knåpa ihop en stående inköpslista som kommer en gång i veckan med bulkvaror. Det kommer ju fortfarande att kräva kompletteringshandling, men en stor del kommer ändå att bli överstökad genom någon form av automatisering (detta ord kändes så ljuvligt när jag skrev det – saker som bara sker utan insats) (Parentes två – blir galen på att havremjölken man har i kaffe är slut överallt?? #priviligerad) (Parentes tre - såg inte det här sjukt gott ut ? Och nu ser jag också, vilket jag inte har nyttjat förut - att man kan klicka hem hela receptet? Kan man även laga det på max 8 minuter? heh.)

Träningen – det är alltså inte fråga om någon ambitiös hälso-/träningssatsning. Men jag måste, om inte annat för mitt psyke och tålamod, komma igång med denna endorfinfrämjande grej snart som tusan. Kroppen är svagare än en torr grankvist och jag blir en avsevärt trevligare människa för alla i min omgivning om jag får frigöra lite fysisk energi regelbundet. Har ett otroligt underanvänt SATS-kort som jag muttrar över varje gång jag skymtar det i plånboken. Hade kunnat köpa mig säkert två höstkappor för alla de månadsavgifter som bara donerats till träningskedjan. Arbetshypotesen just nu är att lunchträning är det som minst sannolikt kommer att dribblas bort till förmån för annat jox. Låt mig återkomma med utvärdering.

Sociala aktiviteter – hur gör ni här? Har ni fasta dagar då ni har fri lek? Alltså för er vuxna, tänker jag nu. Vi kör mest adhoc när det dyker upp något och jag älskar ju egentligen spontaniteten, men förutsättningarna för att göra saker på volley känns rätt ogynnsamma. Ens eget infall ska ju då synka med en annan människa som sannolikt också rattar barn och vardagslogistik och stjärnorna måste ju rimligen stå i linje för att detta ska ske. Samtidigt känns det så…träligt att schemalägga umgänge? Men ja, det kanske är det som krävs om man nu ska få till det med någon form av regelbundenhet?

Johan – min råfina vapendragare. Som jag kan sakna honom i denna trebarnskarusell. Vi ses ju hela tiden men det är ju sällan fråga om skönt, kravlöst, fokuserat häng. Vi har förvisso mina föräldrar på typ armlängds avstånd men det känns inte självklart att dumpa tre yrväder hos dem, särskilt som båda nu är 70+ (hej mamma och pappa, jag veet att ni gärna hjälper till <3) Så, det jag är inne på är att scouta fram en lämplig barnvakt. Låt mig nu formulera drömscenariot som med fördel skulle kunna få inträffa cirka var tredje vecka/en gång i månaden:

Torsdag eftermiddag och arbetsdagen lider mot sitt slut. Lugnt och sansat beger jag mig till stan, i obefläckade kläder, osvettig och allmänt…sval (jamen låt en kvinna drömma lite). Sen skrider jag värdigt in på en bar där Johan sitter och väntar med två glas vin. Där sitter vi och är älskvärda och fnissiga innan vi glider vidare för att äta middag på ett pangställe som vi naturligtvis har bokat i god tid. Sen har vi sex på toale…SKOJA. Ett par timmar senare, låt säga vid 22.00/23.00-rycket åker vi hem för att mötas av en fantastisk barnvakt som alltså har hämtat, utfodrat samt nattat barn.

Alltså jag får gåshud bara av tanken? Precis som med städningen – har ni några barnpassningstips så shoot! Känner till Nanny.nu och Charlies bästa änglar men har ingen erfarenhet av dem själv. Funderar på om man ska scouta runt i närområdet för maximal tillgänglighet och komfort för samtliga inblandade?

Ja, det var väl en nätt och rimlig sammanställning, heh.

Throwback till i maj då vi firade Johans födelsedag som två riktigt brunstiga turturduvor