Lingonvecka | Therese Krupa

Igår fick jag tillbaka min mens efter drygt 16 månaders uppehåll. Jag kan väl inte påstå att jag har gått och längtat, men det är ändå skönt att systemet har rasslat igång igen. När jag gick och lastade kundkorgen full med tamponger och bindor kom jag att tänka på allra första gången jag fick mens.

Jag minns att jag var näst sist i klassen, nyss fyllda 13 år. Det var lite samma sak då som nu – jag längtade väl inte direkt, men ville ändå att den skulle komma i och med att nästan alla andra hade fått. Så, en dag innan gympan dundrade jag som vanligt in på toaletten för att kissa. Jag kommer till och med ihåg vilka trosor jag hade – jag och en kompis hade nämligen snöat in på batik och hade färgat större delen av våra garderober i olika batikmönster och färger. Så även trosor, och detta par var blåspräckliga. Nåväl, nu var de ännu färggladare och jag blev rätt ställd. Kläckte ur mig nyheten för min favoritgympalärare Ernö som nästan blev faderligt stolt men samtidigt lite tafatt. Han insisterade på att jag skulle sitta och ta det lugnt resten av lektionen vilket jag lite motvilligt gjorde.

Väl hemma funderade jag på hur jag skulle tala om det för mamma. Jag kommer ihåg det exakt, vi satt i vår plyschklädda soffa i vardagsrummet när jag lite trevande började berätta att det hade hänt något i skolan. ”Det kom liksom blod innan gympan”, förklarade jag. Mamma blev alldeles tårögd och kramade nästan ihjäl mig och konstaterade att hennes lilla dotter nu blivit kvinna. Jag insåg att det var rätt stort för henne. Hur stort förstod jag när resten av familjen involverades i mitt lilla utvecklingssprång.

Ett par timmar senare sitter jag på mitt rum och gör mina läxor. Det knackar på dörren och in kliver världens stoltaste pappa med en blombukett och en påse med mini-Mars. Även han är blank i ögonen och kramar mig om möjligt ännu hårdare än mamma. På kortet i buketten står det ’Till min lilla kvinna’ . Jag är nu ännu mer förvirrad över uppståndelsen men väldigt glad över min påse med Mars.

På väg ner för trapporna till köket springer jag på min äldsta brorsa som sneglar lite besvärat på mig och mumlar ’grattis’ ur ena mungipan. Generat mumlar jag 'tack' tillbaka. Bror nummer två kommer inte långt därefter och får också ur sig en grattishälsning följt av nummer tre som även han glatt gratulerar. Tack, tack. Jag tror att de, lika lite som jag, förstod varför man skulle säga grattis när syrran fått mens, men de lydde snällt mammas uppmaningar.

Under middagen skålar vi och mamma förklarar att min kropp nu har blivit redo att bli med barn när jag blivit lite äldre.

Så gick det alltså till i min familj för arton år sen. Sannolikt inte standard procedure för hur en första menstruation tas emot, men tänker man efter är det ju helt klart en anledning att fira! Så, om dryga decenniet när det blir Miras tur ska vi minsann höja glasen för henne med.