Läsarfråga om napp | Therese Krupa

Häromdagen fick vi ett mejl från en läsare som vi frågade om vi fick publicera i dess helhet. I slutet av mejlet ligger själva frågan, men det är så mycket innan dess som är läsvärt.

Vi tycker att det är så coolt av henne att mejla oss och förklara hur hon tänkte innan, och hur hon tänker nu. Hur det inte alltid blir som man har tänkt sig. Hur olika barn och deras behov är och hur otroligt varierande den första tiden kan se ut just till följd av det. De känslor som kan dyka upp som kan sträcka sig från bubblig lycka till frustration och nedstämdhet, och hur viktigt det är att hela känslospektrat accepteras och respekteras.

Så, feel free att dunka på med tips och pepp i kommentarsfältet!

Hej!

Läste igår om bloggcomebacken, välkommen tillbaka och tänkte då att jag inte hade några funderingar eller frågor. Men nu är jag precis hemkommen från Bvc, har för första gången fulgråtit där och när jag körde hem tänkte jag på er, nu förstår jag vad er blogg menar och varför ni finns. Det är nämligen barn nummer två, nummer ett kom när er blogg var ny och visst har jag känt igen mig i några inlägg men inte så många, allt gick så lätt med nummer ett (det förstod jag inte då) måste erkänna att jag då tyckte att många överreagerar, så jobbigt kan det inte vara...

Alltså fick jag en ordentlig käftsmäll med tvåan, första två veckorna gick allt så bra, oförskämt pigg efter förlossningen och allt rullade på, var kaxig som få och tänkte att det här blir inga problem men nu är han sex veckor gammal och jag undrar vad som hände och var jag tappade greppet, allt är annorlunda, jag är mer vilsen fast jag borde vara lite rutinerad, mer osäker, mer trött (kanske inte konstigt med två), mer stressad, mer otillräcklig, mer kaosartad, mer av allt som inte är positivt.

På kvällarna ammar jag i soffan och gråter för allt jag inte hinner, för allt jag vill men som inte blir, av dåligt samvete för att jag hela tiden är så arg och slut, skäms för att jag är arg mot tvåan för att han bara äter men han sitter verkligen fast hela tiden, jämt! Använd napp säger folk men vad gör man när ungen vägrar (?)

Ibland tar han matpaus men vill då helst bli buren, alltid vara nära och egentligen undrar jag om pappan verkligen klippte navelsträngen på förlossningen för det känns som att vi aldrig är isär, jag försöker allt jag kan att tänka som så många säger "bebistiden är kort, den kommer inte igen så njut!" men jag känner mest "Tur att den är kort".

Den jävla värmen gör inget för att hjälpa, värmen tar slut på all ork hos alla familjemedlemmar och allt vi gör är att ligga in och flämta som fiskar på torra land.

Egentligen vill jag inget mer än att tacka er för att ni finns, att jag nu förstår att vi hade tur med ettan, att jag nu förstår så mycket mer vad ni menar. Men tips för att få ungen att ta napp vore tacksamt samt hur man som familj överlever värsta sommarvärmen på evigheter!

Tack igen för att ni finns, kramar från mig!