Kvartetten samlad igen! | Therese Krupa

Nu är Johan på hemmaplan igen efter ett par dagar på vift. Det kändes småjobbigt innan han skulle åka, för av någon jäkla anledning är blir det oftast stökigt när han är på bortaplan. Ja, alltså stökigt i dubbel bemärkelse, hehe. Det blir inte direkt mer städat när jag är ensam med kidsen. Men det som är långt värre är det kaos som historiskt sett har uppstått nattetid när jag varit solo.

Första kvällen börjar ju dock helt fantastiskt när Morris premiärsomnar i vår säng utan massiv sövningsaktivitet. Mira och jag går och lägger oss i samma säng och tja, sen har jag inte så mycket mer att rapportera. Natten går jättebra. Lite lip och bök, men varken pilatesboll eller välling behövs. OMFG. När Morris vaknar 05.30 går jag kvittrande upp och tänker att nio ungar till är väl ingen match.

Natt nummer två flyter också hyfsat sånär som på några brådskande ärenden. Under tredje natten utspelas ett kortare drama som handlar om några kliande utslag i knävecken men det hela är överspelat på drygt en halvtimme.

Och det här är ju en sån seger i sig! Måns kan gå och duscha. Vetskapen att det kan gå bra när Johan är iväg. Det är ju sjukt ohärligt att känna sig snudd på missunnsam när ens vapendragare är iväg, men när det slår så hårt på tillvaron hemma är det knepigt att vara 100% charmig.

OCH NU ÄR DET MIN TUR ATT BRASSA IVÄG PÅ VUXENSTRAPATSER! Eller, jag har ju ingenting spikat, men det känns ju rimligt. Inte för att vi har någon form av system som bygger på någon strikt likhetsprincip, men en känsla av jämvikt i alla fall. Och det är vi båda med på.

Hur funkar det hemma hos er? Kvittar ni utekvällar och aktiviteter? Känns det balanserat? För ni statistik? Eller har någon betydligt större/mindre behov av att komma iväg? Berätta!