Jobbstart och lägesrapport

Nu är jag alltså inne på den tredje jobbveckan efter ett helt år på hemmaplan. Det är jättekul, meckigt, stimulerande och knöligt - allt på samma gång.

Dock kände jag redan tidigt i somras att jag var redo att återgå till livet som förvärvsarbetande människa. Sen försvann sommaren lika snabbt som jag svettades ner alla mina kläder och vips visade kalendern vecka 33 och ja, nu sitter jag här.

Och det är en strid ström av känslor och tankar, vill jag lova. Detta är ju (JO!) det sista barnet för vår del och det är inte helt sorglöst jag nu konstaterar att detta avbrott som en längre föräldraledighet ändå är, aldrig kommer igen. De senaste åren har på sätt och vis varit en tidsperiod som jag har förhållit mig till i block, om ni förstår hur jag menar? Ett Före och Efter varje barn. Och nog för att en föräldraledighet på många plan är intensiv och slitsam, så skapar den ändå distans och agerar någon form av oas i det som vi kallar det vanliga livet.

Nu, precis idag tampas jag med exakt samma sak som inträffat i samband med återtåg efter tidigare mammaledigheter: ett självförtroende som sviktar som en tremeterstrampolin.

Det kanske inte är så värst konstigt när man varit bortkopplad från jobbet under en lång period, men det är ändå en skavig och frustrerande känsla. Jag minns som sagt att jag har drabbats av den tidigare, men jag kan inte minnas hur länge den suttit i?

Samtidigt – och det är inte orimligt att tro att det beror på att det sista barnet nu är framavlat och fött – kommer ytterligare aspekter och spär på känslotrasslet:

Och nu då?

Fyrtio kommer allt närmare och ja, vad händer nu? Denna nätta frågeställning som jag har noll svar på. En fråga som Mary Oliver ställer lite mer välformulerat:

Tre barn, en fantastiskt fin man och 24 timmar per dygn. Skola, förskola, jobb, aktiviteter och umgänge. Och nånstans däremellan tid för eftertanke.

Jag vet inte hur jag ska få ihop det? Eller snarare, hur jag VILL få ihop det? Att få ihop det på något sätt löser sig alltid, men hur ska vi göra, vi i vår familj, på ett kvalitativt sätt som lirar med hur vi vill att vår tillvaro ska se ut?

Mitt problem i lägen som det här är att jag vill komma fram till och styra upp det NU NU NU! Allra helst igår. Mitt något explosiva förhållningssätt till problemlösning är inte alltid det mest konstruktiva, i synnerhet inte till stora frågor som denna som dels involverar flera andra människor och dessutom inrymmer existentiella aspekter som jag eh…inte har svar på.

Så, jag försöker att sitta lugnt i båten och samla såväl tankar som kraft. Titt som tätt reser jag mig hastigt som satan och tänker att jag måste GÖRA något, men jag försöker då att liksom mjukt valla mig tillbaka till sittande läge och guppa vidare, stillsamt för en gångs skull.

Vad gäller separationsångesten så var den inte lika brutal som jag hade trott. Visst, jag ber hyfsat ofta Johan att skicka bilder och rapporter om vad dunderduon har för sig och jag längtar ju efter Kasper. Särskilt vissa stunder. Men jag vet inte, det känns samtidigt så fint att Johan och mr Klister hänger om dagarna nu så jag antar att det liksom lindrar min saknad?

Hursomhelst. Det blev en ganska spretig och kanske svamlig lägesrapport men jag antar att det återspeglar det som försiggår innanför skallbenet.