Malte har en sån där Mitt första år-bok som ambitiösa föräldrar ska skriva fakta och anekdoter om barnet i. (Maltes ambitiösa föräldrar har fyllt i cirka tio procent av boken hittills.) Nåväl. En av sidorna har rubriken Så träffades mina föräldrar. Den sidan är fortfarande tom, för när ämnet kommer på tal brukar jag och Maltes pappa börja gapskratta. Det var inte som på film när vi träffades, direkt. Han var ingen brandman/pilot/akutläkare i vars armar jag svimmade, ingen välregisserad nätdejt eller ens en frejdig Vingvärd. Och jag var varken sval, vältalig eller nån feminin fullriggare för den delen. Vi var... berusade. Ja, ganska helpackade faktiskt. Det var en lördagkväll på ett uteställe som får Birka Princess att kännas som Nobelfesten. Det var inte ens en lönelördag och inte särskilt mycket folk ute. Precis som Maltes bok innehåller denna kväll också luckor men jag minns tyvärr ett schlagergolv och röda draperier (precis såna som i Twin Peaks när det också började spåra ur) och armar och ben och svettiga människor en väldig massa tomma glas. Och att det var roligt. Och att han plötsligt stod där i trängseln och att jag tyckte att han var snygg. Jag minns också att jag avfärdade nåt drinkerbjudande, tyckte att det var ett slemmigt jävla påhitt, men lämnade min klocka (fråga inte) och ett visitkort (!) när det var dags att gå. Nästa ögonblick på näthinnan är att jag och min kompis står i kön på Mc Donalds (suck), klockan 03 eller så, jag i väst (!) och strumpbyxor men utan klänning. Classy. När han väl hörde av nån vecka senare sig tryckte jag bort samtalen eftersom jag inte ville prata med nån slemmig fan som jag knappt mindes. När vi ändå sågs lite senare visade det sig att han knappt mindes mig, han heller. Sen dess har vi inte varit ifrån varandra längre än några dar, när det där askmolnet parkerade på himlen. Ja, min älskade Malte. Det var inte poesi det här, om hur dina päron träffades. Men jag är väldigt, väldigt glad att det blev som det blev.