Inception - the sequel | Therese Krupa

Jag drömmer så konstigt numera. Okristligt tidigt i morse när både jag och nattmarodören hade somnat om, gick ridån upp igen. De fragmentariska minnen jag har skvallrar om att jag hade bestämt mig för att ta en promenad till Årsta men tog istället en promenad i ett gulmålat trapphus i Nynäshamn. Kort därefter stod jag vid en kosmetikdisk på Åhlens i svarta bomullstajts (tänk mimartist) och bar överkropp (tänk…ehem…Grabbarna Grus i Magaluf) och skulle köpa en ansiktskräm. Den visade sig vara för dyr så jag bad om att få en peeling istället. Expediten plockade fram en skrubbkräm som istället visade sig vara en miniflaska av parfymen Joop! som var populär någon gång på 90-talet. Det tyckte tydligen jag verkade rimligt och halade fram en bunt D-mark (ur tajtsen?) som jag betalade med, men då befann jag mig helt plötsligt på Body Shop i Kista galleria. Jag hade mer än gärna sett en rafflande fortsättning men vaknade av att Mira sparkade mig i skrevet.

Jag funderar på om det kan vara någon Freudgrej, att förlossningen liksom öppnade en lucka i mitt undermedvetna där scener ur Vilse i pannkakan blandat med Fear and loathing in Las Vegas och Inception utspelar sig? Alternativet är ju att det är hormonerna som spökar. Igen.

Det hela kan närmast liknas vid min förlossning då jag trippade lite väl hårt på lustgasen. Då fick jag bland annat för mig att jag hade brännskador över hela kroppen, att jag dog och att all sjukhuspersonal var Hacke Hackspett. Allt de sa lät dessutom precis så: pare-ap-ap-ap-ap-ap-ap-ap-ap-ap-pare-aaa-pa-aaaa-pa- pare-ap-ap-ap-ap-ap-ap-ap-ap-ap (ca 00:38 in i filmen)

Ja, i övrigt är väl allt i sin ordning.