Hur känns en igångsättning?

Min bosättare har fått en vräkningsorder.

På grund av risken för att mina (i dagsläget) ganska okej värden för havandeskapsförgiftning ska skena nu under de sista dagarna har farbror doktorn med kollegor rekommenderat avhysning av den lille gynnaren i nästa vecka.

Det är alltså preppat för en så kallad igångsättning. Eller, alla utom jag är preppade.

Den här graviditeten har ju varit betydligt behagligare än den förra (mer om det senare) så jag har inte känt nån direkt otålighet över att klämma fram ungen asap. Har snarare räknat kallt med att föda kanske ett par veckor över tiden och fram till dess ägna mig åt tupplurar och Ben & Jerrys. (Den här gången lever jag som jag lär .)

Jag kan inte bestämma mig för om igångsättning känns som att ledas till slakt eller ledas ut på grönbete. Är såklart stum av tacksamhet inför att möjligheten till igångsättning finns, jag var bara inte beredd på det. Ett givet datum liksom. Hu. En del blir lugna av sånt men jag tycker mest det känns som sci-fi.

Jag vet att omföderskor svarar ”bättre” på en igångsättning än förstisar, och att det därmed är något lägre risker. Men, sen hör man ju historier om den värsta smärtan ever och att det är fullkomligt överjävligt att genomgå. Ser för mitt inre hur startkablar kopplas till en havererad bil som sedan knuffas i rullning utför en backe á la Jackass. Ehem.

Är det så hemskt som alla säger? Ni med erfarenhet, berätta!