Här blir inga barn gjorda. Eller födda.

Historien verkar upprepa sig och även denna gång är det förlängd matchtid som gäller.

Men, jag tror att jag är lite bättre rustad för det denna gång (obs, TROR - än så länge pratar vi 72 timmar över tiden). Efter 10 dagar över med Mira fanns ändå en förhoppning om att Morpan skulle göra snabbare entré. Men nu med TVÅ 9-10 dagarsövervintrare har jag varit något mer inställd på att det är min lott här i livet att vara gravid i typ 48 veckor.

Men lägesrapport kolon: Jag känner mig okej överlag. Därmed inte sagt att jag är stabil. Humöret är ungefär lika jämnt som en hjärtflimrig EKG-kurva. Det närmaste jag kan beskriva känslan vid är tentaångest som man hade när det begav sig. Ena sekunden ba' I GOT THIS, BRÄNN BÖCKERNA, NU FIKAR VI RESTEN AV DAGEN! för att kort därpå drabbas av panik och akut hjärnmask över att man inte har memorerat och/eller förstått ett jota.

Och samma tendenser ser jag nu. På förmiddagen kan jag vara ett väsen, VÄSEN av mindfulness och lägga huvudet på sned och milt resonera med mig själv och min fullproppade livmoder om att allt har sin tid, att bebisen kommer ut när hen är redo och att jag får försöka vila dessa dagar innan leverans. Det är ju ändå så kort tid kvar!

Växla sedan över blixtsnabbt och högst godtyckligt till ett väsande, fräsande monster, MONSTER av frustration som gnyr och fnyser och stånkar fraser som "INTE EN JÄVLA TIMME TILL" och smider planer på att åka in och ockupera förlossningen på SöS och böla sig till en igångsättning.

Mor har lite olika skepnader just nu

Ja, ungefär så ser den ut, tillvaron. På fredag är det hursomhelst ultraljud för att reka fostervatten och...och sånt. Men innan dess tycker jag att den lilla arvsmassan kan ha ålat sig ut.