Graviditetsrapport - vecka 15

Nu har jag alltså seglat in i vecka 15. Och det känns precis lika friktionsfritt som att segla fram. Just nu.

Hade ni frågat för 2-3 veckor sen hade jag snarare liknat det vid rejäl sjögång på en läckande träeka ute på Drakpassagen. Fifan.

Kalaskulan i vecka 15

De första 13 veckorna i denna graviditet har varit väldigt annorlunda från de två första gångerna. Och inte på ett bra sätt. Nu har jag fått uppleva illamående på riktigt. Och det här med att det skulle begränsa sig till morgnarna? Oh no. Här pratar vi HELA DAGARNA. Som jag har mulat mandariner, roffat rån och knaprat knäckebröd. Varje morgon har jag varit lika trevlig som en bålgeting med PMS och stövlat ut till köket, prioriterat bort ett civiliserat ”god morgon familjen” till förmån för panikmackorna. Med ett stadigt grepp om köksbänken har jag tryckt två husmanknäcke med ett generöst lager smör. Först därefter har jag lyckats få ur mig ett ”hej” innan jag inlett vidare länsning av kyl/skafferi.

Tunnelbaneturerna på morgnarna har känts som att åka baklänges i en skumpig bil på en slingrig alpväg. Åksjuk på tunnelbanan, alltså. Inte så värst hardcore. Lägg på medpassagerares morgonandedräkter, parfymer och god knows what. Jag har munandats mig igenom kollektivtrafiken, kan man säga.

Och allmäntillståndet då? Well, med ett immunförsvar som ett rispapper har jag åkt på två magsjukor och en influensa. Inte mitt livs härligaste stunder.

Och, för att toppa det hela så har sköldkörteln fått sig en liten törn så nu knaprar jag medicin på grund av underproduktion av hormoner.

MEN! Nu, i vecka 15 har livet vänt åter! Denna konstanta bakmälla har släppt och jag praktiskt taget kvittrar mig igenom dagarna. Läste att ekonomiprofessorn Micael Dahlén har forskat en hel del på vad som gör oss lyckligast. En sak han kommit fram till är att det bland annat gör sig gällande efter en rejäl förkylning. När man plötsligt får tillbaka energin och kan göra det man brukar och tycker om att göra. PRECIS så känns det nu! Jag är så bubblande glad över att inte må röv längre. Och jag tror att min familj är nästan lika glad som jag. För jag har inte varit den trivsammaste av mänskor.

Att vara illamående OCH hormonig är inte en fantastisk kombo när barnen prövar ens tålamod och well, förstånd. Jag har fräst och härjat lite mer än vanligt, måste jag något motvilligt medge. Och när barnen väl somnat och vi tagit plats i soffan för liten vuxenhäng, ja då har jag slocknat innan introt till Homeland varit över.

MEN! Nu är det alltså så himla mycket bättre!! Igår var jag vaken ända till 22:40 OCH såg ett helt Homeland-avsnitt (helvete vad spännande det är nu, förresten!).

Det som är min största fiende just nu är ohotat: hunger. Jag vet att Elaine skrev något inlägg härom månaden (jag har försökt hitta inlägget men går bet) om hur hon blir mentalt knäckt när hungern slår till. Exakt samma här. Blir akut mini-deprimerad och kan inte fokusera på något annat än bukfylla. Och så återgår jag till bålgetingspersonligheten vilket är föga charmerande. Men, tack och lov går ju detta att hantera genom ett mobilt lager av proviant.

Så, nu hoppas jag att resterande 25 veckor håller en fortsatt dräglig nivå. I'll keep you posted.