Jag hör Försvarets reklamspot som snurrar på Spotify och kan inte låta bli att spinna vidare på ämnet: "Har du det som krävs?", yada yada. Det kan ni ge er fan på att jag har. Jag och alla andra småbarnspäron för den delen. När jag slits upp ur halvslummern av ett Malteskrik i nattmörkret brukar jag låtsas att jag är en jävligt slipad elitsoldat, en av två i den enda bataljonen som kan klara just det här uppdraget. Skyddsobjektet som ligger och vrålar i rummet intill måste få mat, eller vad som helst som får objektet att somna om. För rikets och allas vår säkerhet, kan jag lova. Först när objektet ligger och snusar gott i sin nallebestyckade spjälsäng kan jag återvända till basen. Jag tar av mig hjälmen men har lärt mig sova i stridssele, man vet ju aldrig när signalen går nästa gång. Jag vill inte gå så långt som rapparen Petter som sa att skaffa barn är som att ge sig in i ett finskt vinterkrig. Men det är ju helt klart ett annat sätt av leva.