En stel brorsa på 50+ | Therese Krupa

Jorasåatte. Nytt år med nya utmaningar gäller i allra högsta grad för mig. Jag har nämligen börjat på yoga.

Jaha, kanske ni tänker, det är väl ingenting att skriva hem om. Men det ska jag säga er – för en stelbent halvpolska med dvärgkort muskulatur så är det tamejtusan inget mindre än epokgörande.

Jag har varit stel i precis hela mitt liv. I utläggningar om att tjejer ofta är överrörliga har jag alltid varit undantaget som bekräftar regeln. Men nu ska det alltså bli ändring på det, en gång för alla.

På skolgympan till exempel, grälade alltid Ernö, vår ungersk/rumänska före detta gymnast/militär (lite oklart), på mig för att jag underlevererade på stretchen. I övrigt var jag faktiskt lite av en favorit som han envisades med att kalla ”brorsan”. Det var tydligen det finaste han kunde komma på att kalla en plattbröstad 14-åring med <a href="http://www.google.se/imgres?hl=sv&sa=X&biw=1280&bih=845&tbm=isch&prmd=imvnso&tbnid=FxEQ-GIgE8h3AM:&imgrefurl=http://www.musiker.nu/thoreskogman/sida2.htm&docid=ZkJLKb7oa4T5BM&imgurl=http://www.musiker.nu/thoreskogman/909.jpg&w=640&h=480&ei=h-_zUJDMCYSG4ATdtoGACA&zoom=1&iact=hc&vpx=701&vpy=376&dur=840&hovh=194&hovw=259&tx=134&ty=93&sig=113209894197582227895&page=1&tbnh=149&tbnw=205&start=0&ndsp=31&ved=1t:429,r:28,s:0,i:158" target="_blank">Thore Skogman -glugg mellan framtänderna.

Året efter gymnasiet gick jag en massageutbildning på Axelsons. Under ett av de praktiska lektionstillfällena ska vår lärare Magnus visa hur man stretchar ut musklerna på baksidan av låret. Högst olämpligt väljs jag ut för att visa och intar ryggläge på bänken. Han rätar ut mitt vänsterben och börjar sakta föra det uppåt under tiden han förklarar tillvägagångssättet.

-Vanligtvis kommer tjejer en bra bit förbi 90 graders vinkel mellan båda benen, fastslår han med decennier av erfarenhet i ryggen.

Vid cirka 70 grader börjar demonstrationsexemplaret på bänken att kvida och svettpärlor bryter fram i pannan. Vid knappa 80 graders vinkel harklas och grymtas det högljutt och Magnus tittar frågande på mig.

-Så. Det blir bra där, tack, kvider jag fram. -Nämen vaf..kommer du inte längre än såhär? -….

Femton år senare ligger jag i en förlossningssal på Huddinge sjukhus. Ängla-Gustav förklarar att vi ska prova en ny position under krystskedet. Han trollar fram två klassiska gynekologbenstöd och placerar dem två mil ifrån varann. Lustgasgroggy slöddrar jag fram att de är för brett isär. Han tittar undrande på mig och frågar med sin änglafina röst:

-Vad menar du? -Jag kommer aaaaldrig upp dit. -Jo, jag hjälper dig. -Nej, jag är för schtel. -För stel? -Mmhmm. -Är du sjuk? -Nej, s-t-e-l! -Har du reumat… art… (någon term på latin), är det därför? -Nope. Bara stel.

Gustav för ihop stöden 1,5 mil och jag lägger förnöjt upp mina underben.

Ett par månader efter förlossningen kravlar jag upp på bänken hos den sjukgymnast jag bokat tid med för att få hjälp med min foglossning. Ja, ni som har följt bloggen know the story . Där och då krossades mina prima ballerinadrömmar for life.

Och nu i helgen har jag alltså varit på en introduktionskurs i ashtanga yoga. Mitt under en av de vansinnesjobbiga övningarna börjar vårt kattdjur till lärare dela ut stora korkklossar till några utvalda i gruppen. Två stycken landar på min matta och jag tänker att hon kanske vill ge mig en extra utmaning för att jag är särskilt talangfull.

–De här klossarna brukar vi använda på våra 50+klasser, de kan vara bra som hjälpmedel när man är väldigt stel i muskulaturen, förklarar hon medan hon typ svävar fram i salen.

Jorasåatte. Nu får det vara nog *intar mental lotusställning*. Oooohm (yogaljud).