En dag på Parken Zoo | Therese Krupa

Igår skulle vi bege oss till Parken Zoo för lite familjesamkväm. Jag ägnade en stor del av dagen åt att försöka förstå hur vi hyfsat nyligen kunde kuska runt i Sydafrika i 3 månader med förnuftet och familjerelationerna i behåll.

För igår var det ungefär lika friktionsfritt som grovtandad rasp innan avfärd. En betydande del av familjemedlemmarna var sura, andra var hetsiga medan somliga var direkt otrevliga. Och då skulle vi alltså bara ta oss inom landskapsgränserna. Och, det var varmt och soligt. Ja, förutom i sinnet på samtliga.

Morgonen gick alltså i moll och det tjatades om frukosten (alltså att äta den), kläderna (att de minsann skulle på, även idag precis som föregående 1200000 dagar), tandborstningen (denna dagliga kränkning), godiset (som precis som alla andra lördagar fick vänta till efter lunch).

Väl i bilen blev det givetvis strid om vem som skulle sitta var och sen skrek Kasper oss ut på vägarna. VARFÖR har vi inte välsignas med en (1) unge som gillar att åka bil? Eller som iallafall inte tvärhatar det? Och varför kan vi inte packa en komplett skötväska?

Sen följde 11 mil av klagovisor. I Södertälje ville jag vända men istället försökte jag föga konstruktivt höja stämningen genom att fräsa inte så väl valda ord om tacksamhet och utflykter och vikten av att hålla sams. Jag insåg själv vilken oerhört onödig och ej effektfull utläggning jag ägnade mig åt men lät inte det hejda mig från att fortsätta att mala på en bra bit till.

Slutligen, efter denna polarexpedition, klev vi äntligen in på Parken Zoo. Efter att ha mulat i oss hamburgare hände något positivt med humöret hos samtliga och vi styrde stegen mot djuren.

-Mira, ställ dig vid zebrasvansen, den kommer att linjera perfekt i den här vinkeln, konstaterade mina astigmatiska ögon ivrigt.

(Ryggsvans, anyone? Påminn mig om att aldrig försöka mönsterpassa tapeter)

Sen följde timmar av ödle-KBT (jag glodde på en komodovaran ett tag och försökte känna tacksamhet över vår ödlas blygsamma storlek), glassfrossa, karusellåkning och soldyrkande. Efter idel floppar vid chokladhjulen ägnades en del resurser åt krishantering (återigen många väl valda ord om "man får vara glad för de som vinner (FLERA JÄVLA KILO CHOKLAD)", "vi har ju tur med annat, till exempel vädret idag (MEN VEM BRYR SIG)"). Efter att ha slickat våra sår med brownies (alltså inte bokstavligt nu kom igen) stuvade vi in oss i bilen och rattade hem igen, avsevärt muntrare. "Nu är det bra om de större barnen håller sig vakna" konstaterade Johan förnuftigt.

Sju sekunder senare sov Morris.

(Och jag vet. Ni är säkert några som gnisslar tänder nu och undrar hur i hela helvete vi kan supporta en djurpark. Men ja, det gör vi uppenbarligen genom att vi åker dit. Möjligen förkastligt men ett beslut som jag får stå för.)