Elefantbrösten krymper!

Det är måhända en rubrik jag inte trodde att jag skulle skriva någonsin? Iallafall så är det dagens sanning. I morse när jag vaknade hade storleken på mjölkmaskinerna krympt avsevärt. Iallafall om man jämför med helgens Paradise Hotel-boobs.

Parishelgen var härlig, men jag drog runt med någon diffus sjukdomskänsla i kroppen. Vet inte om det var en reaktion på amningsomställningen och själva bröstsituationen, eller om det liksom magiskt synkade med något annat fysiskt tjafs? Inte helt orimligt att tro att det berodde på det förstnämnda ändå.

Men! Nu är vitkålsbladen ett minne blott (fattar fortfarande inte att jag gick runt med dem liksom bland folk? Ännu en grej man inte såg hända under en livstid.) De är något knöliga och stinna men det går helt klart åt rätt håll, såhär på den 8:de dagen e.A (efter Amning).

Kasper gör få försök att nå brösten och det känns som att han till 98% har glömt bort det eller bara tappat intresset. Men, det har ändå hänt vid säg två tillfällen att han pockat med huvudet och liksom gapat mot de forna mjölkstationerna och det.....känns.....blödigt. Och så himla taskigt. Men jag försöker tänka bort det nu. Allt har som bekant sin tid och jag är SÅ ÖVERJÄVLA GLAD över att Johan nu kan ta nätterna medan jag ligger som i en dubbelmacka mellan Mira och Morris och sover iallafall hyfsat oavbrutet. Som denna knopp och kropp längtat efter sammanhängande vila. Fantastisk känsla!

Tack för alla tips om varma duschar, bröstdopp, pumpning och massage. Nu är det bara en tidsfråga till brösten intar någon form av um...plattare, längre skepnad. Dock mjölk- och smärtfria!

Såhär glad kan man tydligen bli av en Mojito med tomtebloss (?)