Du måste inte älska bebistiden

Långt innan Malte var född satt jag och pratade barn med min kompis Karin, vars söner nu är tre och fem år. Jag, som inte hade en aning om vad som väntade, lyssnade ivrigt till hennes erfarenheter. Utan att vara alltför brutal berättade hon om det första året och mellan raderna hajjade jag att det inte hade varit helt lätt och njutningsfullt alla gånger. Men trots att det inte blivit som hon tänkt sig konstaterade hon nyktert:

- Jag är ingen bebismorsa helt enkelt, för det är mycket roligare nu när de är lite äldre. Vill du ha kaffe?

Just så. Bara så där. Rätt och slätt. Så klockrent, så modigt, så befriande. För vem fasen finner sig tillrätta bums i allt det nya? (Förutom de pudriga kändisbloggerskorna alltså.) Jag tyckte att de första sex månaderna som mamma släpade sig fram. "Njut! Det går ju så fort!", sa alla som hade äldre barn. "Hur fan tänker du nu, kärring?", muttrade jag då.

För att släppa taget om sitt gamla liv tar för de allra flesta ganska lång tid. Det vet jag nu. Och att inte omedelbart älska bebistiden betyder inte att du inte älskar ditt barn.

Vill du ha kaffe?