Det här med kroppen | Therese Krupa

Det här är en grej jag har flurat på länge, länge. Eller inte bara flurat på, utan levt med sen...ja, när? Tidiga tonår? Hur mycket det har bekommit mig har varierat i perioder, men det är ändå en grej jag återkommer till. Alltså kroppen.

Jag har alltid varit muskulös. Jag har älskat att träna/sporta och har byggt muskler snabbare än de flesta.

Och jag förstår att vissa av er redan nu ba: "men ååh, boo-fucking-hoo vad är problemet? det är väl knappast ett problem att ha mycket muskler?"

Och rent objektivt är jag med på eventuella protester, för det är inte så att jag är/varit Belgian blue-krallig, men ändå såpass att folk kommenterat. Jämt och ständigt. Så rent subjektivt är det en form av problem, även fast det i vanlig ordning finns de som har det sju resor värre, rent kroppsligt och normativt.

Varsågod för kommentarsbuffé!

-Man vill ju inte ha en tjej som är biffigare än man själv.

-Höhö, tränar du för OS eller?

-Nu får du nog ta det lite lugnt på gymmet!

-Oj, vilka kralliga armar! Du är ju grövre än en snubbe!

-Oj, där får man passa sig!

-Det ser inte så feminint ut med så mycket muskler.

-Du ser rätt grabbig ut.

-Det är okej nu, men du borde nog inte träna mer.

-Du borde nog träna nåt annat, typ pilates, så att du får långa, kvinnliga muskler.

Och.

Så.

Vidare.

I.

All.

Oändlighet.

Lägg på en kroppsform som i övrigt inte bjussar på särskilt mycket former och bristen på femininitet är (tydligen) uppenbar.

Och det verkar komma sig som så att om man är musklig så är det fritt fram att kommentera, lite som när man är gravid. Som att en (ovanligt?) muskulös kroppshydda på en kvinna är en fripassage till kommentarstourettes.

Jag förstår att det - precis som när man är gravid - sällan sägs med onda intentioner. Hell, min gympalärare i grundskolan som skämtsamt erbjöd mina föräldrar att byta ut mig mot hans son, kallade mig för "brorsan". Det var nog det finaste man kunde bli kallad i hans värld. " Hon springer som en man, hon hoppar som en man, hon ÄR en man" skanderade han stolt där under mitten av 90-talet. Och det ska väl i rättvisans namn nämnas att han var före detta soldat och gymnast från Rumänien där ja, genustänket kanske inte var helt utpräglat, heh. Jag sprang och hoppade som en ass-kicking girl, ju.

Här flexar jag biccarna på midsommar 2009.

Hursomhelst. Det som hände efter mina två graviditeter var alltså att jag tappade rätt mycket muskelmassa på grund av well, passivitet, hehe. Det blev ju inte så mycket träning då, och kroppen nermonterades därefter.

Rent estetiskt kunde jag konstatera att jag kände mig mer bekväm i min något mer finlemmade kropp. Vilket jag har retat ihjäl mig på på flera sätt. Alltså att jag har känt så. Jag har förvisso också mått väldigt bra mentalt, men jag har ju ändå nånstans saknat känslan av att ha bra tryck i kroppen, så att säga. Att kunna göra alla de armhävningarna jag kunnat göra innan, att springa lika snabbt, hoppa lika högt. Känslan av kraftfullhet är ju ändå helt oslagbar. Och att träna så hårt att endorfinerna bara rusar.

Jag älskar det.

Sen har ju tillvaron inte riktigt medgett så mycket träning som jag har ägnat mig åt tidigare, och jag har inte prioriterat det i lika stor utsträckning.

Och någonstans landar det i en kraftmätning mellan estetik vs funktion vilket känns rätt absurt. Fin framför stark. Jag är ju HELT med på noterna med att fördelarna med ett power-house till kropp bräcker det mesta. Samtidigt kommer den där trista, ovälkomna känslan av faaaan, när kroppen krallar på sig och jag sneglar på mina spädare medsystrar och funderar över mina träningsvanor.

Någonstans bottnar det ju i en snäv och skruvad bild av vad som är kvinnligt. Och hur jag ofta har känt mig utanför mallen genom att stå för en fysisk kraftfullhet som traditionellt sätt klassas som manlig. Sen, visst, råkar jag väl ha en del egenskaper som gör att jag ytterligare uppfattas som rätt grabbig (och, har dessutom växt upp med 3 bröder såatte....) och nu, 36 år gammal, finns de känslorna fortfarande kvar, om än mer distansierade än på skolgympan '95.

Åh, det här ämnet inte är ju inte något man avhandlar i ett blogginlägg, ej heller i ett kommentarsfält, men jag är väldigt nyfiken på hur ni har sett, och numera ser på och tänker kring era kroppar. Har ni några tips, insikter och råd kring kroppsacceptans? Andra allmänt kloka inspel? Bombardera gärna kommentarsfältet, jag sitter så redo här.

Idag, på gymmet. Lite mer gravid, lite mindre biffig, om än fortfarande med rätt saftiga svärdbiceps.