Den stora ensamheten | Therese Krupa

Häromdagen var jag och sladdade runt (bokstavligt talat) på Gillinge halkbana. Jag och ett gäng rosiga, nykläckta studenter födda 1997 testade bromssträckor på olika underlag. Rätt odramatiskt och rentav roligt. Möjligen har jag det där satans körkortet innan nästa skottår.

Hursomhelst, nu var det ju inte det jag skulle skriva om. I vår lilla trupp fanns iallafall en kvinna som var hyfsat nära mig i ålder, också tvåbarnsmamma.

Efter en halv arbetsdag på övningsplatsen styrde vi stegen mot bussen söderut. Jag uttryckte min fascination över att hon var uppe och hoppade och sladdade runt 3 månader efter bebisleverans, men hon verkade helcool och vi tjattrade på.

Efter att ha avhandlat första spädistiden (min hemsk och kolikig, hennes chill med bebis som sov 22h/dygn) pratade vi vidare om just den första tiden. Hon berättade om en kompis till henne som var ensamstående och som hade en gaphalsig kolikbebis där hemma (alltså medlidandet jag känner med henne...MASSIVT <3). Tydligen var det så att hon gick ensam genom graviditeten på grund av att den som hade stått för xy-kromosomerna inte delade entusiasmen över en avkomma (obs jag vet NOLL detaljer om det - det kan ha varit ett one night stand for all I know).

Hursomhelst, fan vad jag svamlar, så sa tjejen jag körde med:

-Jag hade aldrig behållit ett barn om jag var ensamstående, inte om jag bodde här. Aldrig.

Min halkbanebuddy kom alltså från Ghana ursprungligen men var gift med en svensk man som hon hade två barn med. Och så kom vi in på att prata om hur det funkar i Ghana.

Där är det faktum att man sätter en unge till världen inte ens ensak. I två månader efter förlossningen gör den nyblivna mamman ingenting annat än att amma och vila. That's it. Amma och vila. Systrar, mamma, svärmor, mostrar, fastrar, svärsystrar - en hel arsenal av besläktade kvinnor assisterar och avlastar. De handlar, lagar mat, städar, tvättar, nattar och passar upp.

Jag har hört om liknande upplägg från min före detta granne som kommer från Bosnien. Den första tiden avlastas den nyblivna mamman maximalt. Alla hugger in utan att blinka.

Och där satt jag på linje 14 mot Fruängen och tänkte på min egen första tid. Och innan jag skriver vidare ska tilläggas att jag har världens finaste föräldrar som alltid, alltid ställer upp i vått och torrt.

Men första tiden hemma, efter att Johan hade gått tillbaka till jobbet, kände jag mig stundtals som den moderna tidens mest ensamma människa. Där satt jag i min amningsfåtölj, timme ut och timme in i sällskap av min ständigt missnöjda avkomma, miljoner hormoner och en tvådimensionell Malou von Sievers i sin ombonade soffa. Varm, lagad mat och en stunds vila var lika otänkbart som en hemorrojdfri ändtarmsöppning.

Kompisar tittade såklart förbi, men det är ju inte så att man ba' "hej, kul att du är här, jag går och knoppar nu. Och förresten, kan du gå och handla och laga lite mat. Och dra på en kulörtvätt när du ändå är i farten".

Fast egentligen är det kanske precis det man borde ha gjort. Hade en kompis bett mig om det när jag kikade förbi hade jag ju inte tvekat en sekund.

Det är såklart så att förutsättningarna ser annorlunda ut här mot i Ghana. Men också skillnader i vår själv-är-bäste-dräng-mentalitet versus ett mer kollektivt ansvar. Det finns något så djupt sympatiskt med det helt självklara sättet att sluta upp och stötta en nybliven mamma i en av livets mest utsatta och prövande stunder. Där har vi något att lära.

Hur var er första tid? Hur hade ni velat att den var?