Mira är den moderna bebisens svar på grind metal. Den Enskedebaserade soloartisten har tidigare gått från klarhet till klarhet - från gulligt gurgel till mysiga tvåstaviga ord, inte sällan med konsonanter. Hennes tidigare material har uppskattats av flera fans i familjen men den här gången har Mira tagit ut svängarna och testar sina röstresurser rejält. Borta är den ljusa, svävande rösten och vi matas istället med höga, gälla läten som kan spränga vilken ljudvall som helst. De finstämda melodierna monteras ner och kvar blir ett bräkigt, skränigt sound låter som en mix av Zed i Polisskolan, Brian Johnson och Yvonne Ryding. En röstmässig oförutsägbarhet som känns lika besvärlig som oönskad. Det kanske är ett kreativt experiment, ett tillfälligt genreöverskridande. Men vi vill ha tillbaka Miras tidiga, gulliga sound. Bild lånad från Expressen.