Body of proof | Therese Krupa

Såg en kille på stan häromdagen och noterade hans tatuering. Underarmen var gaddad med hans dotters namn och födelsedatum. "Aw, gulligt", ylade jag inombords. "Om jag någonsin skulle göra en tatuering skulle det bli något liknande", fortsatte jag i mitt huvud och tänkte copycat à la Angelina Jolie. "Undrar vilka koordinater Huddinge sjukhus har?", funderade jag vidare.

När jag lite senare skulle duscha bort den intorkade svetten från lunchens träningspass såg jag mig i spegeln. Längs magen löper fortfarande en ljusbrun rand. Naveln är halvt demolerad med spår av piercingärr och pigmentfläckar. Brösten, ja, de sitter där de sitter fast de har hasat ner lite väl långt, kan man tycka. I fejset trängs ett gäng pigmentfläckar som tittade fram samtidigt som den första vårsolen och stubbet i vikarna växer sakta men säkert och börjar lägga sig ner som en kortare lugg. Och jag som inte ens passar i lugg. Rumpan, eller ja, bristen på rumpa är påtaglig, området är lite mer, vad ska jag säga, långt och flackt, nästintill konkavt. Hemorrojderna - ja, you know the story . De främre, nedre regionerna måste ändå få en eloge för återhämtningen med tanke på vad de utsatts för, men likväl är de inte helt sig lika, och kommer väl aldrig att bli.

Så, vem fasen behöver en tatuering när man har ett helt smörgåsbord av fysiska bevis på vad som ägde rum för nio månader sen? Och apropå det - grattis Malte och Mira, 10 respektive 9 månader gamla idag! Hurra! Fruktmos till er och skumpa till era mammor.