Att (inte) sätta mål | Therese Krupa

Ingen har väl undgått explosionen av nyårslöften och målformuleringar i våra sociala flöden såhär års, den ena listan mer storslagen än den andra. Men redan för ett par månader sen såg jag att det florerade olika typer av mållistor här och var bland annat under hashtaggen #100målattnå. Isabella Blondinbella Löwengrip gjorde en i mina ögon oerhört ambitiös listning över sina 100 livsmål på bloggen. Japp ni läste rätt. HUNDRA. Wawawiwa.

Jag sätter aldrig upp mål för mig själv. Faktum är att jag nästan aldrig tänker på framtiden överhuvudtaget. Jag har aldrig haft en karriärplan, än mindre än någon form av privat plan. "Var ser du dig om 5 år?". Öh. På den frågan svarar jag pass. Det beror väl på vad som händer och vad jag känner för då?

Jag har ingen tydlig bild av något drömboende. Eller ett drömjobb. Jag vet inte vad jag vill att mitt nästa steg inom arbetslivet ska bli. Jag har inget särskilt jag vill/känner att jag borde ha uppnått när jag fyller 40, 50, 60 år. Annat än att ha roligt på vägen.

Men jag älskar ändå att lyssna till och läsa om andras målbilder! Häromdagen blev jag sjukt inspirerad/fascinerad/nyfiken när en tjej i ett nätverk jag är med i, berättade att hon gjort en mindmap för 2017 där hon planerar och formulerar mål inom olika områden som livet inrymmer. Det faller sig (obviously) verkligen inte naturligt för mig, men jag blir ändå liiiite sugen på att prova något liknande.

Kanske gör jag det för svårt för mig. Tittar man på Isabellas lista finns det ju exempelvis saker som "att lära mig om meditation" och "äta lunch med xx". Och spontant när jag läser det känns det ju kul och fullt rimligt. Och i och med att jag går igång på att få saker gjorda kanske det skulle vara oändligt tillfredsställande att sätta upp några mål som man sen belåtet kan bocka av?

Men jag vet inte. Det känns som ett för mig, för strukturerat förhållningssätt till livet. Och jag förstår och respekterar till 1000% de som verkligen ser en tjusning och behållning i att ta sig an livet så (och ibland är jag till och med lite avis, hehe). Jag kan tänka mig att den mer strukturerade delen av människosläktet tycker att mitt planlösa förhållningssätt är otänkbart och lämnar alldeles för mycket åt slumpen.

Så berätta nu! Hur funkar ni, hur tänker ni? Det är alltid så kul att läsa era kloka inspel. Många är de gånger jag fått mig rejäla tankeställare och nya perspektiv efter att ha läst era kommentarer om livet i stort. Shoot!

Åt lunch med Cissi Wallin igår vilket inte fanns med på någon lista, men var väldans trevligt ändå. Bortsett från när hon flåshurtigt försökte hetsa mig att svepa Den Jättenyttiga Jästklumpen i Kombuchan.