Att glömma ett gosedjur

Under natten har vi kört de nästan nittio milen efter det årliga besöket hos Maltes norrländska släkt, hem till Stockholm. Innan avresa igår ägnade vi väl minst två timmar effektiv tid till att samla ihop alla saker som en genomsnittlig barnfamilj som vi spritt omkring oss och slarvat bort i huset under en vecka.

Hela tiden tänkte jag en ständig tanke: inte glömma Basse . Basse är Maltes Bamsegosedjur och är hans själsfrände, livlina, Iphone. Basse var begagnad redan vid ankomst till vårt hem och har ett utseende som bara en 2-åring kan älska. Således är han skitviktig i packningen. Reservhjul, kläder och julklappar kan man åka utan, men inte Basse.

Själv hade jag en snuttefilt som barn. En sån där tunn liten bomullsnäsduk som gamla farbröder snyter sig i, viker ihop och sen stoppar tillbaka i bröstfickan. Jag hade flera versioner av näsduken eftersom jag slet ut dem med mitt gosande.

Ibland glömde mina päron till päron min gubbsnuttefilt och stor dramatik utbröt. Tio mil tårar och ångest i en Toyota Corolla -77 utan luftkonditionering var liksom inget alternativ till slut så mamma extrautrustade bilen med en nödtrasa. Men den luktade ju plastigt handskfack och hade därför inte samma status som de ordinarie.

Så därför åker Basse ned i väskan först. Allt för en lycklig barndom och en lugn resas skull.

PS. Lite kuriosa a la Landet runt : under samma tid som vår resa tog hann Tessan med att korsa Atlanten en sväng och min kompis Mickan att föda sitt andra barn. Det ger lite perspektiv på hur (jävla) långt Sverige är.