Att förstå sig själv och andra bättre

Igår var jag (Tessan) på middag med ett par kompisar där vi kom att prata väldigt mycket om personlighetspsykologi, mer specifikt om Myers Briggs som är ett personlighetstest som används flitigt runt om i världen, inte sällan i rekryterings- och ledarskapssammahang, men kanske framförallt för ökad självkännedom.

I korthet kan man säga att man bedöms utefter fyra preferenspar - extraversion vs introversion, sinnesförnimmelse vs intuition, tänkande vs kännande, bedömning vs perception. Totalt finns det 16 personlighetstyper som betecknas med fyra bokstäver. Det blir självklart schabloniserat, men gör man ett professionellt utfört test får man även reda på hur starkt man drar åt respektive preferens vilket ger ett mer nyanserat utfall.

Jag har, milt uttryckt, snöat in på detta sen jag gick ett ledarskapsprogram på mitt förra jobb för ett par år sen. "Jaja, ytterligare ett stelbent personlighetstest", kanske några av er skeptiker där ute suckar (fair enough), men jag lovar - detta ger både en och två insikter, rentav aha-upplevelser. Sen, visst, kan man vara kritisk till en såpass grov indelning av människor, men jag tycker fortfarande att det finns mycket där att hämta.

Hursomhelst. Jag är och har alltid varit intresserad intresserad av mänskligt beteende och relationer, rent generellt. Och, på senare år en vilja att på ett djupare plan förstå vad det är som ligger bakom begrepp som till exempel personkemi. Vad är det liksom som gör att det klickar i möten med somliga, medan andra får mig att gnissla ner mina tänder och helst vilja pulveriseras? Och, vad är det som gör att jag i vissa situationer briljerar och i andra havererar? Vad gör mig egentligen frustrerad och hur påverkar jag andra i en pressad situation? Och så vidare i all oändlighet.

När vi befinner oss i en stökig, småstressad situation - varför blir min (högt älskade och aktade) man ett tafatt, svagbegåvat mähä? Och varför är jag totalt oförmögen att svara på frågan vad jag gör eller vill göra om 5 år? (separat blogginlägg om att (inte) sätta mål kommer) Och varför börjar jag skruva på mig när någon vill boka in en middag 3 veckor i förväg? Och så vidare i all oändlighet igen.

Det blir ju inte mindre intressant när man tittar på det i egenskap av förälder. Varför upplever jag vissa delar av föräldraskapet som som sjukt utmanande när andra glider igenom det med en axelryckning? Och kan jag göra nånting åt det eller är det bara att kapitulera?

Och för mig har alltså många av dessa frågeställningar fått ett svar, eller åtminstone någon form av förklaring som har gett mig en ökad förståelse, dels för mig själv, men även för andra, genom det här personlighetstestet. Mycket har ju varit hyfsat tydligt sedan innan, men det har ändå konkretiserat mycket på många sätt.

Jag ska inte trassla in mig i någon djupanalys av mig själv här, men om jag till exempel funderar på vad som är allra viktigast för mig, det jag skattar allra högst, så är det en känsla av handlingsutrymme och frihet .

Jag tar frihet inklusive ovisshet framför trygghet inklusive förutsägbarhet alla dagar i veckan. Jag håller gärna rutiner och strukturer till ett minimum. Jag tar hellre planlöshet med öppna möjligheter, än ett utstakat spår med givna möjligheter, trots att det kan innebära uteblivna möjligheter.

En bekant till mig uttryckte det så tydligt i samband med en utlandsresa vi gjorde ett år. Vi var ett par dagar i samma stad och åt på en restaurang vi alla tyckte var bra. Dag 4 ska vi äta middag ute igen varpå samma restaurang förs på tal. Jag protesterar vilt och menar på att det finns massa andra restauranger att prova, medan den här killen och ett par till i gänget ändå kan tänka sig att gå tillbaka.

På flygplanet hem börjar vi prata om det, han och jag. Och han förklarar det som att det för honom är värre att ta besvikelsen av en eventuellt sämre restaurang, än vinsten av att eventuellt hitta en bättre restaurang. Hellre att återgå till något bekant som är bra, än att utforska och kanske bli besviken, trots att man även kan bli ordentligt positivt överraskad. Förändringen eller miljöombytet i sig har inget egenvärde. Och det var lite av ett aha-moment för mig, som bra mycket hellre tar risken att bli besviken när möjligheten att bli överväldigad också finns.

Överlag så klarar jag inte slentrian. Jag är ingen förvaltare. Jag verkar vara i behov av en ständig framåtrörelse och är överlag väldigt luststyrd.

Och här blir det någonstans en liten krock i småbarnstillvaron. Jag blir så innerligt imponerad (och lite avis) på dem som har förmågan att liksom zooma ut och se på småbarnstillvaron som en fas i livet där en del saker sätts på on hold, fokus förflyttas och det är helt fine. Och min oförmåga att göra detsamma leder till att jag känner mig egoistisk och självcentrerad.

För långa tidsperspektiv får det att klia i mig. "Jamen det är ungefär en tioårsperiod som det kommer att vara såhär, sen vänder det". TIO ÅR!? Jag. Kan. Inte. Ta. Det. I alla fall inte med ro.

Och då tänker jag just på dessa likheter och olikheter som definierar oss. Och är man då en person som verkligen värderar och rentav behöver och skapar rutiner, struktur, stabilitet, ett visst mått av förutsägbarhet och trygghet, ja då borde ju småbarnstillvaron på flera sätt kännas mindre friktionsfri. Att man vilar i att livet för ett decennium kommer att fortlöpa på ett visst sätt.

Att dagarna i mångt och mycket är hyfsat likartade, att semestern går till en Bamseklubb eller Legoland i år igen och att den återkommande fotbollsträningen ligger klockan 08.00 på lördagsmorgnarna, precis som föregående år. Hemmet och familjen utgör den fasta punkt och den stabilitet som man värderar så högt.

Jag vet inte hur jag kan tydliggöra att det alltså inte ligger någon som helst värdering i det här. Jag tycker absolut inte att något är bättre eller sämre. Jag försöker bara resonera och förstå.

Min närmsta kompis är till exempel omtänksamheten personifierad. Hon är född med en omsorgsådra som genomsyrar allt hon gör. Hon har jobbat extra inom äldrevården, hjälpt bekanta att plugga inför tentor och tycker att det är jättemysigt att bre mackor och packa en god och påhittig matsäck till sina barn. Hon värderar en organiserad och strukturerad tillvaro.

Hon tycker att första tiden med spädis är mysig. Att smörja, peta, badda, pyssla, tvätta, pilla, klä av och klä på. Det faller sig helt naturligt.

För mig är de momenten - om jag ska vara helt ärlig - inte så värst roliga. Självklart gör jag dem och skulle göra dem tusen gånger om, men jag, till skillnad från min bästis, får ingen tillfredsställelse av det.

Och det klart, att vara förälder är ju ingen övning i att göra saker som är tillfredsställande för sig själv, allt handlar ju om barnets välmående. Men i den här situationen, så självklar i varje bebistillvaro, så får ju min kompis även ut något härligt för henne själv, vilket såklart gör hela situationen mer trivsam.

Och, ska man prata i termer av uppoffring, så innebär ju detta i stort sett noll uppoffring för henne, snarare tvärtom. Medan jag, tja, känner att jag pytsar in och gör en insats. Och summan av alla de insatserna blir att jag på sätt och vis upplever den omsorgsfokuserade bebis- och småbarnstiden som mer krävande än vad hon gör.

Och om vi återgår till det här testet så råkar det vara så att hennes profil ofta benämns som The Caregiver . En profil som cirka 10-12% av befolkningen (i västvärlden) antas ha, mest representerad bland kvinnor.

Glider man över till min profil som ofta kallas The Doer eller The Entrepreneur är det bara cirka 4% som har den och fler män än kvinnor.

Nu hävdar jag inte att man bara ska luta sig tillbaka mot hur ett personlighetstest beskriver en och kapitulera inför att man kan jobba på och utveckla vissa sidor. Typ som ett horoskop där man ba' "näe, Saturnus står i retrograd i mitt sjunde hus nu så jag kommer att vara passiv och lättstött i två år". Men för mig blir det ändå en...lättnad i att kunna tänka att "kanske är inte min bästa tid som förälder nu under de tidiga småbarnsåren". Mitt bristande tålamod vs svårresonliga 2-åringar kanske inte är en match made in heaven. Den rutinstyrda bebistiden känns instängd och inskränkande. Men kanske kommer min orädda, äventyrliga och spontana läggning komma komma mer till sin rätt och tillföra mer till mina barn när de är lite äldre?

Ah, jag vet inte. Kanske är jag också mer självisk? Den klassiskt kvinnliga uppoffrande rollen är så otroligt fjärran för mig.

Men, för att återigen understryka - det handlar aldrig om kärleken till mina barn, det handlar om förmågan att förhålla sig till föräldrarollen nu under småbarnsåren då så mycket handlar om grundläggande omsorg, rutiner och logistik. När man egentligen mest vill dra med kidsen jorden runt och ta hela tillvaron på volley.

Om ni nu har orkat traggla er igenom dessa stycken av självcentrering, svammel och lösa resonemang är jag innerligt intresserad av att höra hur ni tänker, känner och resonerar kring det här?

Är ni nyfikna på att själva göra ett test finns en light online-version här (obs, ej ursprungstestet som är avgiftsbelagt)! Du kommer alltså att få en bokstavskombination om 4 bokstäver >>

Och här finns en sida där man kan läsa om sitt resultat >>

Mvh,

ESTP