Att dra gränser | Therese Krupa

Lite tidigare ikväll tog Mira och jag en promenad till Konsum efter att ha hängt hemma hos några kompisar under eftermiddagen. Vi småpratade på vägen och hade det allmänt mysigt och fnissigt.

På Konsum plockar vi ihop ett gäng grejer, däribland två 200-grammare Marabouchoklad (choklad över 40% kakao göre sig icke besvär). Det undgår såklart inte Mira och jag gör heller ingenting för att dölja det utan förklarar att vi ska spara det till på lördag (vilket i och för sig inte stämmer i och med att jag kommer att ta en bit alldeles strax).

När vi kommer ut i kvällsmörkret frågar Mira så oemotståndligt fint om hon inte kan få en chokladbit. Jag överväger det hastigt och sticker sen in handen under vagnen och trollar fram en ruta schwizernöt till mitt jubelglada sällskap. "Vi gör ett undantag" säger jag och Mira nickar helnöjd.

Sen sitter hon där i vagnen och gnager på sin lilla chokladruta, kant för kant, små, små mustuggor. Hon visar upp chokladbiten för mig och redogör klokt för sin teknik: "Jag äter lite runt såhär så att den räcker längre och inte tar slut så fort."

Älskade, lilla, kloka unge. Jag vill ge dig en miljard rutor Schweizernöt när jag ser hur du njuter av den lilla chokladbiten (observera att hon inte alltid beter sig såhär sansat när det kommer till godis - regeln är snarare att allt slukas i rekordfart).

Och där börjar en inre argumentation. Den regelbrytande, luststyrda sidan i mig rycker på axlarna, ber mig ta ett chill-pill och ifrågasätter varför jag inte ska ge henne någon bit till? Vad gör det om hundra år liksom? Hon älskar ju det. Den andra sidan anammar någon generell föräldraroll vars främsta argument är att man äter godis på lördagar för att ja...man gör så, helt enkelt.

Och jag kommer på mig själv att hamna i dessa situationer titt som tätt. När jag säger en grej som jag egentligen inte har övervägt eller tagit ställning till, men som känns som ett klokt standardsvar plockat ur Den Allsmäktiga Föräldraboken.

Jag är överlag en person utan särskilt många principer. Jag är inte en så värst god vän av ordning och reda och kan utan problem ifrågasätta eller bryta en regel som jag inte tycker har bäring. Innan ni förfasas och chockat klickar ner browserfönstret vill jag klargöra att det såklart inte gäller saker på något sätt skadar någon annan eller får förödande konsekvenser. Men lite....smårebelliska tendenser finns där, turligt nog i kombination med ett hyfsat sunt förnuft (tycker jag iallafall, hehe).

Därför blir just gränssättningar något av det svåraste i föräldraskapet, tycker jag. Jag kan ha så innerligt svårt för alla genomförnuftiga förhållningssätt och traditionellt förankrade sanningar och riktlinjer som bara finns där. Och visst, precis som klyschor är förmodligen flera av dessa sanna och klart vettiga, men ändå. Det är ju verkligen i stunder som dessa som jag njuter som mest . Och det är ju inte konstigt för det är ju en otroligt lätt situation i och med att alla drar vinstlotten och då är det ju inte svårt att vara förälder.

Men vad är för mycket? Vad är för lösa ramar? Var går gränsen mellan öppenhet och otrygghet? Att barn mår bra av en viss förutsägbarhet med rutiner och igenkänning kan jag verkligen köpa. Men hur mycket är tillräckligt för att sen kunna skjuta resten av tillvaron från höften?

En tankeövning jag brukar göra som hjälper mig lite på traven i dessa situationer är att tänka "vad är det värsta som kan hända om vi gör såhär?". Sen går jag till ytterligheten i tanken och tar ställning därefter.

I det här fallet slutade det med ytterligare en ruta Schweizernöt.

Hur tänker ni kring det här? Jag är riktigt nyfiken på att höra. Anammar ni givna (många gånger säkert kloka lösningar) eller freestylar ni? Hur strikta rutiner och regler har ni hemma hos er? Berätta!