Alla dessa val... | Therese Krupa

Det här med att komma på namn till sina bebisar kan vara en lite mödosam beslutsprocess. En återkommande punkt på dagordningen under hela graviditeten för de allra flesta, skulle jag tippa. Man vrider och vänder och jublar – där satt den – för att nästa vecka rynka på näsan, förkasta och tänka nytt. Eller gammalt, för den delen och rota bakåt i släktleden och plocka upp en gammelfasters mellannamn, para ihop med en nästkusins förnamn och vips har man ett lagom originellt dubbelnamn.

För egen del hade vi fyra killnamn utan inbördes rangordning, men bara ett tjejnamn. Vi var nämligen rörande överens om att det var en liten grabb som låg och sparkade sönder mina inre organ samt den högra revbensbågen. Så i salen på Huddinge, när vår barnmorska höll upp vår lilla yoda och vi istället blev rörande överens om att där fanns ingen snopp, ja, då blev valet plötsligt lätt - Mira. Annars hade vi säkert fortfarande suttit vid köksbordet och grunnat på vilket av de fyra pojknamnen som var extra perfekt och optimalt.

I tidningen Vi Föräldrar listar Emilia Aldrin, doktorand inom nordiska språk, ett flertal kriterier som spelar in vid val av namn. I listan ser man bl.a. att namnet ska vara estetiskt tilltalande, lagom vanligt (så härligt svenskt!) och inte betyda något konstigt (fullt rimligt kriterium).

Men som vanligt finns ju undantag som bekräftar regeln. Jag undrar vilka kriterier upphovsmännen till dessa namn, som visserligen fick avslag allihop, utgick från?

Brfxxccxxmnpcccclllmmnprxv-clmnckssqlbb111163 A Superman Veranda Ikea Internationella motsvarigheter på avvisade namnförslag hittar ni här .