154 snabba | Therese Krupa

På plussidan: vi var och lyssnade efter hjärtljud igår. Efter lite letande med den där kalla vita mikrofonen, insmetad med gelé, hördes de nästan flaxande, fladdrande ljuden. 154 snabba fladdringar i minuten. L-ä-t-t-n-a-d-e-n! High five, fostret!

På minussidan: hemorrojderna har installerat sig och verkar trivas helbra. Tyvärr. Inatt drömde jag att de liksom hade börjat tråda sig och...ENOUGH ALREADY. Det var ingen trevlig dröm, helt enkelt.

Det här med lättnaden över att höra hjärtljud - jag har inget minne av att jag ens reflekterade över det första gången? Många menar att man liksom är coolare andra gången, och visst är man det på många sätt. MEN, jag brottas lite med en småstörande och rätt onödig tanke - jag vet inte om det är fler som känner igen sig - men tanken att "det gick ju så bra förra gången, man kanske inte kan ha samma tur igen ". Och då syftar jag på att jag blev gravid snabbt, att graviditeten var hyfsat komplikationsfri och att Mira föddes fullt frisk. Det är ingenting som liksom känns lika självklart den här gången när man redan har varit med om det en gång. Ja, ni kanske fattar. Eller inte.

Nu ska jag gå och överdosera Xyloproct.