Well, that's a first! | Therese Krupa

Igår kväll hände något närmast historiskt i vårt hushåll. Morris var superspeedad (ej historiskt, händer jämt), Johan var trött (ej historiskt heller) och jag var hängig (ej historiskt men länge sedan jag hade en sån blomstrande mancold) och Mira var någonstans mittemellan.

Efter att ha fräst och väst åt Morris framfart inser vi att han är övertrött, trots att klockan bara visar 18:30. Och detta med övertrötthet - HUR kan vi inte lära oss? Det är ändå hyfsat ofta vi står förbluffade och bevittnar Morpan som far runt som en lössläppt ballong och lyssnar lika effektivt som en kraftigt hörselnedsatt person. "Han har en massa överskottsenergiiii" konstaterar vi som de "lyhörda" föräldrar vi är. Tills dess att vi inser att det är exakt motsatsen - han är övertrött å det grövsta. Och då har vi redan hunnit ruttna ett par varv på hans fullkomliga omedgörlighet när vi i själva verket borde ruttna på vår oförmåga att lära, trots en miljard missbedömningar.

Nåväl, man lär så länge man lever osv.

I alla fall, nu var det inte vårt (not always) lyhörda föräldraskap jag hade tänkt skriva om, men detta blev upptakten.

Morris somnar inte helt förvånande superfort och Mira får åtnjuta ett av de privilegier som kommer med att vara storasyster: hon få vara uppe längre. Sprudlande glad tassar hon upp och sätter sig i soffan en stund och jag låter henne välja något att titta på. Valet faller på Dessertmästarna (denna snart 7-åring älskar tydligen att kolla på folk som bakar - WHY?? (retorisk fråga - förmodligen pga avsaknaden av en bakande mor?)).

Efter en stund börjar hon krokna och vi förklarar att det är läggdags. Jag passar (nästan retoriskt) på att fråga vem som ska natta henne - jag eller pappa? Nästan synkroniserat med att jag frågar gör jag mig beredd på att resa mig ur soffan pga att jag är förstahandsvalet vid nattning. I samma stund konstaterar Mira:

-Pappa.

Johan skiner upp, lika förbluffad som jag. Jag skiner OCKSÅ upp av detta uppfriskande avbrott i all evinnerlig mammighet. Jag pussar henne en miljard gånger och tittar sedan på hennes lena, lilla ryggtavla som försvinner iväg intill Johan.

Radarparet när vi studerade (well...) fåglar i Sydafrika