Världens finaste ömhetsbevis

Igår kväll satt vi på golvet och ritade i Mira och Morris rum. Mira hade precis fått fylla i en blankett från förskoleklassen inför det stundande utvecklingssamtalet. Alltså fylla i genom att färglägga moln.

Då ville Morris också rita moln, såklart. Så fram åkte papper och pennor och Morris började koncentrerat rita vad han ville skulle se ut som moln. Men resultatet blev inte som han hade hoppats på. Jag föreslog att vi skulle försöka tillsammans men det blev ändå pannkaka av det hela. Han försökte en tredje gång men rasade än en gång över resultatet. Mira satt intill och ritade en häst (WHO KNEW????)

Morris fick då nog och dundrade ut ur rummet på sina snabba, arga ben. Stegen styrdes mot rummet där de sover och han slängde sig i sängen och vrålade att han ville vara i fred.

Jag gick då tillbaka in till Mira som ritade febrilt, nästan som under tidspress. Kort därefter gick jag mot sovrummet och kollade med Morpan om jag fick stiga på. Det godkändes av den argsinte och jag satte mig i sängen bredvid honom, fortfarande alldeles rasande.

In kommer då Mira med en teckning i handen. Försiktigt förklarar hon att den är till Morris. I vredesmod fräser Morris att han inte vill ha nån teckning. Mira sjunker sårat ihop på sängkanten och jag tar teckningen och lägger den framför Morris på sängen.

Han slänger en arg blick på teckningen. Ilskan hänger kvar i ett par sekunder innan hela ansiktet mjuknar. Jag petar på Mira och nickar med huvudet att hon ska titta.

Snart sitter Morris med ett så stort leende att smilgroparna blir rekorddjupa. Mira spricker nästan av stolthet när hon ser hur Morris beundrar hennes alster. Hon kryper upp i sängen och förklarar för lillebrorsan att hon skrev hans namn i blått för att det är hans favoritfärg. Och att manen egentligen är mörkblå men att det ser ut som svart. Det var alltså det hon hade så bråttom att färdigställa när jag tittade förbi henne i rummet.

Morris släpper inte tag om teckningen och jag föreslår att vi sätter upp den på väggen intill hans säng. "Då kan jag titta på den när jag somnar och när jag vaknar", konstaterar Morris, fortfarande jubelglad.

Godhet föder som bekant godhet. Kort efter att teckningen tejpats upp med tillknölade tejpbitar erbjuder Morris högtidligt Mira sin allra finaste Spiderman OCH ett smakprov av sin välling.

Dessa ljuvliga, ljuvliga stunder av syskonsämja alltså.