Vardagsrebellerna | Therese Krupa

Igår kväll var jag och the wild ones ensamma hemma medan far firade julens högtid med jobbet.

Förutom att ingen av ungarna åt middag så var det precis lika ostyrigt som vanligt. När det började närma sig läggdags tänkte jag ovanligt proaktivt och började preppa i god tid med pyjamas och välling och ord om sömn och sånt. Trots mina minutiösa förberedelser tog läggningen av den tunnhårigaste i familjen drygt en timme av not so much kvalitetstid.

Efter att ha ylat Let it go [a-ji-goo], salivat ner hela min mage genom att prutta med munnen, grävt bland mina tuttar, växlat över till Old MacDonald [ia-ia-go], krypt, kravlat och bökat i en timmes tid, fick jag till slut kapitulera och sätta mig på den förbannade/välsignade pilatesbollen och guppa arvsmassan till sömns.

Där satt jag och och fantiserade om att Mira under tiden skulle ha borstat tänderna, kissat och gått och lagt sig själv OCH somnat (varför begränsa sig i fantasins underbara värld?) men när Morpan väl slocknat och jag en timme och femton minuter senare kliver ut i vardagsrummet, sitter en klarvaken och oroväckande pigg liten madam i soffan och kollar på Equestria Girls .

I samma veva tittar min äldsta brorsa förbi och där och då känner jag hur min allra sista ambition att upprätthålla någon form av ordning kollapsar. Den tvärdör. Mira får iPaden och noll flaggningar för att det snart är sovdags, trots att klockan är 20.30. Mor tar fram en öl till sig och bror och skålar inombords för den rådande oordningen.

Mira myser i sängen, vi i köket. Klockan passerar 21 och Mira tassar upp på toa. Kikar in i köket och ser så där ljuvligt plirig och nöjd ut över uteblivna regler och rutiner. Vid 21.30 dundrar min bror hemåt. Mira är fortfarande vaken och kommer ut i köket där hon ser att vi minsann har ätit bullar. Och inte helt otippat vill hon också ha.

Klart att hon ska ha bulle kl 21.30 en torsdag. Så vi spontanfikar lite och jag njuter något så innerligt av Miras bubbligt busiga blick. Hon inser ju att det här är någonting utöver det vanliga och vi förenas i vår lilla rebellaktion denna i övrigt rätt trista torsdag i december.

Efter det smyger vi ner i sängen, utan att borsta tänderna och så kramas vi tills vi blir svettiga och måste släppa. Jag inser hur välbehövlig denna julledighet är för oss alla. Och jag påminns också om hur mycket jag värdesätter skrotade regler och ruckade rutiner där lusten får fritt svängrum. Då är ju livet som bäst.