Två små förtrollade ord

Och då menar jag inte "lösviktsgodis". Som visserligen bara är ett ord, men nog så förtrollande. Och nu skulle det ju vara två förtrollade ord, annars faller rubriken.

Nog om det, ska inte fastna i en godisutläggning.

Häromkvällen händer det ofattbara. Mira har dansat omkull sig själv (det är alltså inte det som är det ofattbara för det händer mest hela tiden) och söker tröst i sin moders famn. Jag tar ömsint emot min skadade arvsmassa som vill ha "plåss" (alltså plåster) över i stort sett hela den meterlånga kroppen.

Vi kramas en stund och jag samlar upp tårar och snor med min t-shirt. Mira blir lite distraherad av tv:n och gråten upphör. Sen vänder hon sig mot mig igen, tittar utforskande en kort sekund innan hon nästan prövande säger det som får trasiga mellangårdar och finhackad sömn att blekna bort (okej, i alla fall för en stund):

-Äskar dig.

Jag blir först helst stum. Sen tittar jag på Johan som ler stort och så vänder jag storögt blicken mot Mira igen och piper fram ett "vasaru?" för jag vill ju inget hellre än att hon ska säga det igen och igen och igen. Precis som hon sjunger "hejsan hoppsan fallerallera" på repeat 24/7. Men Mira ser belåten ut och bjuckar inte på upprepade kärleksyttringar sådär på beställning.

Så, jag nöjer mig med att krama och pussa på henne tills hon totalruttnar och ålar ner på golvet och leker med sin Lilla Gubben-häst som hon för övrigt har döpt om till Maximus efter hästen i Trassel, tämligen omedveten om att hon precis har gett mig ett ögonblick av det som måste vara ren och skär moderslycka.