Tips vare här! | Therese Krupa

Förstabarnetfenomenet.

Ni vet såna här fyll-i-böcker man har till sina barn? Malte fick ju en i vilken vi (jag) frenetiskt bokförde hans första skratt, ord, första julafton och så vidare.

Men sen är sidorna tomma. Och sen hände något. Lillebror hände. Och han har inte ens fått en egen fyll-i-bok än.

Ett bra tips jag fick av en pappa på föris var att skapa en egen mejladress till barnet . Till den skickar man sen allt som är värt att sparas. Roliga saker de säger, foton, filmklipp m.m. Dessutom kan farfar, mormor eller andra hangarounds också skicka sina minnen till barnet.

När hen blir tillräckligt gammal lämnar man över lösenordet och vips har den lilla gynnaren ett digitalt arkiv med gullig-/pinsamheter att dyka ner i. Och vi vuxna har dessutom allt samlat på ett ställe, till exempel till jul när det ska göras fotoböcker å annat. Eller bara printa bilder till riktiga, analoga fyll-i-böcker som den ovan.