Somliga ljus brinner... faktiskt ut

Jag såg ett gammalt exragg i stan här om dagen. Han hade reklamarsjal och en skitful, liksom stajlad, osäker stil. Tack gode gud för att inte han blev farsa till mitt barn, tänkte jag.

För när jag hör Maltes pappa sjunga barnvisor för honom innan läggdags smälter mitt hormonrubbade PMS-hjärta ännu mer än brukligt. Han liksom hejaklacksdundrar (just ja, Malte klarade en halvlek av sin första fotbollsmatch i söndags, sen skrek han oss ut från arenan. Helt okej för min del.) fram Blåsippan ute i backarna står och co medan Malte sitter tyst brevid, tittar i sångboken och lyssnar.

Jag är så himla glad för att jag slapp sjaltönten och får vara med om det här ostajlade, charmiga körslaget istället. Tack.